Aikidons principer • 合気道の原理

Aikido är en traditionell japansk kampkonst, förmedlad i praktik och teori från lärare till elev genom långvarig träning. Dess unika särart bygger på principer länge betraktade som den japanska stridskonstens innersta essens, förädlade av grundaren Osensei Morihei Ueshiba (1883–1969), och in sin tur tolkade, systematiserade och förmedlade genom hans nära elever, vilka för många är de mästare och pedagogiska linjer vi idag följer.

Då vi med tiden kommer allt längre från Osensei och hans elever arbetar vi i Eksjö Budoklubb för att bevara den kunskap vi fått att förvalta, genom en strukturerad grundträning och att förmedla de begrepp och muntliga läror vi tagit del av.

Detta är helt i den tradition som budo alltid har förmedlats, men där aikido idag får allt mindre släktskap med sin bakgrund och sina unika principer som en följd av bristfällig kunskap och att många därför uppfinner sina egna former.

Som en del i vårt arbete finns här en levande sida där vi hoppas skapa bättre förståelse för det som låter sig förmedlas i text, nämligen termer och begrepp rörande aikidons grundläggande principer, träningssätt och utveckling.

Begreppen är inte ordnade i bokstavsordning, utan i en följd och i sektioner som skall samla samman dem på ett mer relevant sätt.

Sidan är under ständig förändring och utveckling.

Zagi kokyūhō

De överordnade principerna

Aiki – Att smälta samman krafter och ta kontroll över dem som om de vore ett.
Awase – Det harmoniska mötet, där vi övar att spegla och synkronisera med vår partner.
Kokyū-ryoku – Känslan av att använda kraft från kroppens centrum på ett naturligt och oansträngt sätt, i harmoni med partnerns energi, intention och takt.

De grundläggande principerna utgör kärnan av vad vi utvecklar och uppnår med träning i aikido. Övriga begrepp förblir tomma om de inte görs med förståelsen för målet, eller vägen mot målet.

Aiki, awase och kokyū-ryoku är däremot inte tre på varandra efterföljande trappsteg, utan direkt sammanlänkade. Om aiki är målet, så kan awase sägas vara förutsättningen och kokyū-ryoku medlet.

Masakatsu agatsu – “Den sanna vinsten är vinsten över dig själv”, innebär att vi tränar för att utveckla oss själva och vår karaktär, i motsats till att försöka övervinna andra.

Träning och aikidons grunder

Att träna aikido följer den naturliga läroprocess som ibland benämns shuhari, 守破離, där det första steget mot att bemästra en art är att strikt öva dess grunder. Det andra innebär att vi frigör oss från formerna och gör dem till våra egna. Den sista fasen innebär att släppa taget och litar till den egna förmågan för vidare utveckling och upptäckter. Men även inom denna slutliga nivå, finns de andra två inneboende. Det betyder att vi bevarar samma trappa vi själva bestigit, för att andra skall kunna gå på samma väg, och det ska vara möjligt att be om råd och ledning framåt av de som vandrat före oss.

Man brukar säga att aikidons största hemligheter ligger öppet i dess grundtekniker, och med förståelse för shuhari är det inte så märkvärdigt. Men vad är aikidons grunder?

Exakt hur de görs varierar med den pedagogiska riktning man tränar, men bör inom denna vara relativt likartad, i linje med principerna ovan.

Genom att tillgodogöra sig en väl sammanhållen grundträning får vi alltså verktyg för att utveckla förmåga i aikidons bakomliggande principer. Vi lär oss specifika utföranden, som hänger samman likt en väv av röda trådar. Till en början behöver vi studera innehållet och memorera detaljer med stor noggrannhet, men efter mycket träning kommer en inneboende förståelse för vad vi egentligen lär oss att slå rot, och förmåga att utöva principerna mer fritt och naturligt att växa fram, utan att vi för den sakens skull slutar studera våra fundament.

Finns tid och möjlighet att nå kunskap inom andra väl förankrade kunskapstraditioner, så nära Osenseis elever som möjligt, kan det också vara av stor nytta, såtillvida att det görs med erforderlig kvalitet och med tillräckligt djup för att erbjuda verkliga perspektiv på den träning man redan gör. Annars kan det lätt bli en förströelse bland andra.

Termer kring träning:

Sensei – Lärare
Seito – Elev
Uchi-deshi – Lärling, inneboende elev
Keiko – Träning, i betydelsen att träna för att lära sig.
Renshū – Träning, i betydelsen att öva och repetera för att polera sina färdigheter.
Kengakugeiko – Att studera aikido. Istället för att få den instruerad eller att i praktik öva, kan vi också studera aikido. Kan man inte vara aktiv på ett pass, kanske p.g.a. skada, kan man lära sig genom att titta på och begrunda.

Tachiwaza nikyo ura

Utveckling och gradering

Det är vanligt att såväl tränande som instruktörer frågar om hur bedömning sker vid examination, vilket i sin tur bottnar i en djupare fråga om vad utveckling inom aikido faktiskt är, inte minst i relation till vårt graderingssystem. Det är inte något som låter sig beskrivas tillräckligt utförligt eller kortfattat i text, utan en fråga om att ha tillgodogjort sig tillräcklig erfarenhet av undervisning och bedömning från lämplig källa.

Men några ord låter sig ändå sägas i relation till principerna ovan.

Först och främst är det av vikt att upprepa att aikido är ett hantverk, och att man därför måste lära sig aikido från grunden, och därmed av någon som kan det. Med det menas någon som behärskar och förmedlar en sammanhållen pedagogik från en i sin tur god källa. Annars kan man inte lära ut ovanstående principer och träningsformer som en helhet, utan som bäst fragmentariskt, inte sällan rent förvillande. Gradering blir då meningslöst och vidare utveckling i aikido, i synnerhet till höga nivåer, inte möjlig.

Vid teknisk examination används ett system som går genom sex kyugrader samt fyra dangrader. Dessa utgör ett pedagogiskt system med viktiga punkter för respektive nivå.

För att återknyta till shuhari, så är aikidons tekniska grader dock inte vägen till den yttersta utvecklingen. De innefattar blott grunderna och träningssätt för att göra dem till våra egna.

Inledningsvis examineras således att eleven har förstått det mest fundamentala, såsom avstånd samt var händer och fötter ska vara i respektive övning. Det är med dessa som verktyg vi kan börja öva awase.

Efter detta examineras allt mer att eleven förstår ett urval av tekniker i en sådan helhet att sammansmältning och kontroll av krafter, aiki, kan tränas och utvecklas. Vid de högre graderna ska fler tekniker, och både deras unika lärdomar och de viktiga sambanden mellan dem förstås, samtidigt som skickligheten ökar.

Genom övning av korrekta grundformer kan kokyū-ryoku också börja utvecklas, förmågan att på ett naturligt och centrerat sätt använda sin kraft i harmoni med partnerns energi, intention och takt. Detta är aikidons interna och mest svårutvecklade aspekt. Ju tidigare den kan väckas, desto bättre, men det är viktigt att ständigt utmana den, inte minst genom aikidons grundpelare, såsom kokyūhō. För gradering på dannivå, inte minst från 3 dan och uppåt, bör denna förmåga gå att skönja i utförandet i en merpart av det examinerade innehållet. Allt eftersom känslan av kokyū-ryoku väcks kommer en mer fundamental förståelse för aikido att uppstå och förmågan att utvecklas vidare öppnas upp.

Termer kring utveckling och gradering:

Shidōin eller shidōbuin – Instruktör
Fukushidōin – Assisterande instruktör
Shinsa – Gradering
Shinsain – Examinator

Moment ur första kumitachi, parövning med ken

Aikidotermer och begrepp

Hanmi – Aikidons grundposition varur de grundläggande förflyttningarna, tai sabaki, görs och varpå möjligheten att utöva aiki vilar
Tai sabaki – Grundläggande kroppsförflyttningar
Maai – Det lämpliga avståndet mellan partners
Ukemi – Mottagande av tekniken, används ofta ekvivalent med fallteknik
Seika tanden eller tanden – Kroppscentrum strax under naveln, som aikidons rörelser utgår ifrån
Tegatana – “Handsvärdet”, handkanten på lillfingersidan
Atemi – Distraherande slag

Seiza – Knäsittande position
Reigi – Japansk etikett, ramverket för vår träning
Mokusō – Meditation, tyst med slutna ögon

Junbi taisō – Förberedande övningar/gymnastik, uppvärmning
Jūnan taisō – Stretchande/mjukgörande övningar/gymnastik, uppvärmning
Aiki taisō
– Aiki-gymnastik eller inledande aiki-övningar

Nage eller tori – Den som utför tekniken
Uke – Den som tar emot tekniken, vanligtvis den som angriper
Aite – Partner

Tachiwaza – Stående tekniker
Zagi eller suwariwaza – Sittande tekniker
Hanmi handachiwaza – Sittande tekniker mot stående angripare

Omote – Teknikutförande på framsidan/insidan
Ura – Teknikutförande på baksidan/utsidan

Migi – Höger
Hidari – Vänster
Mae eller zenpō – Framåt
Ushiro eller kōhō – Bakåt
Zengō – Framåt och bakåt omväxlande
Shihō – Fyra riktningar
Happō – Åtta riktningar

Mae ukemi eller zenpō ukemi – Fall framåt
Ushiro ukemi eller kōhō ukemi – Fall bakåt
Tobikoshi ukemi – Hoppande fall (över något)

Kihon/kihonteki – Grund, grundläggande
Gō tai – Rigid träning
Jū tai – Följsam träning
Ki no nagare eller ryū tai – Flytande träning

Jiyūwaza – Fria tekniker (ska ej förväxlas med randori som inte förekommer i aikido)
Henka – Variation
Renzokuwaza – Teknik som fortsätter in i annan teknik
Kaeshiwaza – Kontringsteknik
Ōyōwaza – Praktisk applikation av teknik

Osaewaza – Fastlåsande tekniker
Nagewaza – Kasttekniker
Nage katamewaza – Kastteknik som leder in i fasthållning

Irimi – Glidande snett framåt, ur attacklinjen
Tenkan – Vändning på främre foten 180 grader
Kaiten eller irimitenkan – Inklivande tenkan-vändning
Tenshin – Sidoklivande byte av hanmi
Tenkai – Vändning 180 grader på fotsulorna
Muda na ugoki – Bortkastade, onödiga rörelser, något vi strävar att skala bort genom rationell och effektiv koordination

Tai no tenkan hō eller tai no henkō – Träningsform för korrekt höftvändning
Kokyūhō och kokyūnage – Träningsformer för att öva kokyū-förmåga
Ikkyo undō – Grundläggande övning med ikkyo-rörelse
Nikyo undō – Handleds- och underarmsstärkande nikyo-övning
Kotegaeshi undō – Handleds- och underarmsstärkande kotegaeshi-övning
Kokyūhō undō, sayū kokyūhō undō – Övning i kokyūhō från sida till sida, med eller utan partner
Funakogi undō – Övning av roddrörelse, med eller utan partner

Ken – Svärd
– Stav
Tantō – Kniv
Bokken eller bokutō – Träsvärdet som används under träning

Ura sankaku – Hanmi med främre fotens häl pekandes mot bakre fotens tår
Hitoemi – En term vi använder för den ken kamae där fötterna står i ura sankaku-position och svärdet är lätt vinklat mot bakre höft

Uketachi och ukejō – Den försvarande parten i vapenträning (svärd resp. stav)
Uchitachi och uchijō – Den initialt attackerande parten i vapenträning (svärd resp. stav)

Räkneord

Ichi – Ett
Ni – Två
San – Tre
Shi/yon – Fyra
Go
– Fem
Roku – Sex
Shichi/nana – Sju
Hachi – Åtta
Kyū – Nio
Jū – Tio
Jūichi
– Elva
Nijū – Tjugo

Räkneord för att skilja på olika kator/övningar, som inom ken och jo awase.

Ipponme – Första katan/övningen
Nihonme – Andra katan/övningen
Sanbonme – Tredje katan/övningen
Yonhonme – Fjärde katan/övningen
Gohonme
– Femte katan/övningen
Ropponme – Sjätte katan/övningen
Nanahonme – Sjunde katan/övningen
Happonme – Åttonde katan/övningen
Kyūhonme – Nionde katan/övningen
Jupponme – Tionde katan/övningen

Räkneord för att skilja på olika varianter eller versioner, som olika henkawaza. Kan också sägas kortare genom att “-ruime” utelämnas.

Isshuruime – Första varianten
Nishuruime – Andra varianten
Sanshuruime – Tredje varianten
Yonshuruime – Fjärde varianten
Goshuruime
– Femte varianten
osv.

Räkneord för att skilja på varianter av en kata, som för variationerna ken no ri och tai no ri för kumitachi.

Ichi no ichi – Första katans första variant (ettans etta)
Ichi no ni – Första katans andra variant (ettans tvåa)
Ni no ichi – Andra katans första variant (tvåans etta)
Ni no ni – Andra katans andra variant (tvåans tvåa)
San no ichi
– Tredje katans första variant (treans etta)
San no ni – Tredje katans andra variant (treans tvåa)
osv.