Aktuellt • ニュース

Terminsslutet är en tid av sammanfattning. Vad har vi tränat, vad har vi lärt oss, hur har vi utvecklats.

Det för mina tankar till denshō (伝承), ett begrepp som vi använder inom budo när vi pratar om vår arts överföring från lärare till elev, från sensei till deshi.

För det är en springande punkt när det gäller traditionell budo i allmänhet, och aikido i synnerhet, att det vi tränar inte bara kan vara egna påfund utan måste vara rotat i vårt ursprung. Detta tillåter i sin tur fortsatt överföring men är också en förutsättning för att med tiden kunna anpassa och utveckla.

Det speglar det så självklara i att vi bara kan lära oss aikido av någon som kan aikido.

Men det speglar också det nödvändiga för varje aikidoka, i synnerhet de med ambitioner att lära ut vår art, i att vara idog med att tillgodogöra sig aikido från en god källa och att aktivt arbeta med att samla in, strukturera och förstå lärdomarna. Det gäller inte bara de tekniska sambanden in i minsta detalj, utan också bredare erfarenheter och insikter från sensei.

Däri kan vi komma tillbaka till det första påståendet, om att bara kunna lära oss aikido från någon som kan aikido. Har vår sensei genomgått en transmission av kunskap, och har sensei som ambition att fortsätta samma tradition? Båda frågorna är viktiga. Vare sig man vill fortsätta göra samma sak eller sätta sin egen prägel på aikidon, bör man först ha de sammanhängande grunderna synnerligen väl genomgångna och förstådda inom den aikido man tränar.

Detta är naturligtvis direkt relaterat till shuhari, läroprocessen inom exempelvis budo och aikido, där det första steget mot att bemästra en art är att strikt öva dess grunder. Det andra innebär att vi frigör oss från formerna och gör dem till våra egna. Den sista fasen innebär att släppa taget och litar till den egna förmågan för vidare utveckling och upptäckter. Men även inom denna slutliga nivå, finns de andra två inneboende. Det betyder att vi bevarar samma trappa vi själva bestigit, för att andra ska kunna gå på samma väg, och det ska vara möjligt att be om råd och ledning framåt av de som vandrat före oss.

Och vi behöver inte ha bråttom att frigöra oss! Vårt graderingssystem är ett pedagogiskt stöd för att genomgå denna process, hela vägen från 6 kyu till 4 dan, där vi slutligen ska visa att vi internaliserat grunderna och förmår börja applicera dem med skönjbar kokyū-ryoku.

Kobayashi-sensei gör detta synnerligen klart i sitt sätt att förklara och instruera på alla nivåer, och ett särskilt ljus gick upp för mig första gången jag upplevde hur han stöttade elever med 6-7 dan i jiyūwaza. Sensei knådade dem i vad han uppfattade som uppenbara områden för utveckling, långt över vad de som skulle examineras för dangrader fick som återkoppling, men samtidigt genom att återknyta till helt basala detaljer i grundteknikerna. Syftet är ju att allt ska hänga samman och återspegla den nivå de representerade. Inspirerande var bara förnamnet, och minnet är lika levande idag över ett kvarts sekel efteråt!

Men vare sig man står som elev eller lärare på mattan är det viktigt att kontinuerligt ställa frågor kring vad vi gör, hur vi gör det och varför, både vad gäller enskilda former och hur de olika områdena i träningen hänger ihop. Gör vi inte det kan vi inte fördjupa oss i aikidons mysterier, hur mycket vi än tränar, och hur snitsiga vi än blir på det vi gör. Då bör vi kanske heller inte erhålla höga grader, för att inte tala om att instruera eller examinera. Är det vi gör ens aikido?

Fundera gärna över vad din egen syn är på denshō inom aikido, och hur det påverkar ditt utövande och vilka krav du ställer på dig själv och din egen sensei.

Min uppfattning är att aikidons överlevnad hänger på att vi tar denshō på största allvar, och med både självdistans och ödmjukhet frågar oss hur vi faktiskt tränar, överför kunskap och erfarenheter, vad vi har för källor, och hur vi förvaltar aikidon.

Slutet av terminen närmar sig och vi kan ägna oss antingen åt graderingsträning eller som denna gång åt fördjupning vi inte alltid får tid till i grundträningen.

Ushiro ryōhijidori, grepp om dräkten i armbågshöjd bakifrån, hör till grunderna, om än på lite högre nivå. Vi har tidigare tränat ushiro ryōkatadori, där greppet är i axelhöjd, och mycket är sig likt. Vi behöver i både statisk och flytande form ta ett kliv framåt, något som skiljer från ushiro ryōtedori där vi statiskt kan göra tekniken som vi står.

Kobayashi-sensei instruerar ingången som att vi rör oss på en relativt smal linje, där vi först samlar in greppet från uke, och sedan rör oss kraftfullt framåt med armarna utsträckta för att uke ska glida förbi nages rygg en smula. Armrörelsen börjar med händerna (mer precist handlederna) från höftkammen, likt ikkyō undō, för att sedan expanderas ut till vår typiska järnring (tetsu no wa). Börjar vi veva axlar, armbågar, eller höfter i cirklar för att luckra upp kontakten missar vi hela poängen. Det precisa drivet framåt är kritiskt för att förstå anfallsformen (formerna) i såväl tachiwaza som i hanmi handachiwaza.

Men med grepp i armbågshöjd behöver vi också huka oss en smula för att smita in under ukes arm. Det går att böja på knäna eller t.o.m. helt sätta ner knät närmast uke. Avståndet till uke varierar sedan en smula, med närmare för våra osaewaza, och något längre ut för exempelvis shihōnage eller kotegaeshi.

Vi övade ikkyō och shihōnage från denna anfallsform. På ikkyō fördjupade vi oss också i hur man tränar ushiro ryōtedori där uke fångar och lyfter handlederna (tekubi o kimerareta baai), som har ett liknande driv framåt om än med många övriga skillnader.

Efter detta arbetade vi vidare med att bekanta oss med några särskilda applikationer för ikkyō och shihōnage som är systematiserade, s.k. ōyōwaza. Dessa finns bevarade på snarlika sätt inom några få pedagogiska traditioner, och beskriver vidare ställningstaganden och former för när vi stöter på utmaningar i respektive teknik. De ska dock inte förväxlas med våra grundutföranden.

Dessa följer överlag en viss ordning, från sätt att luckra upp inledande grepp, till bensvep/sparkteknik, atemi eller kyūsho (tryckpunkter). Ibland kan de inledande variationerna eller atemi skymtas på träningar här och där, men alla delar i tur och ordning är tyvärr i mångt och mycket en bortglömd del av, och länk till, äldre träningssätt och rötter.

För ikkyō (från aihanmi katatedori) övade vi hur man kan kliva in med benet närmast uke för att ”övermanna”. När man tittar närmare på hur detta går till, och varför, är det också lättare att först varför vi gör vår grundform med det yttre benet först.

För shihōnage (från gyakuhanmi katatedori) gör vi också en omvänd rörelse jämfört med vår grund. Nage sträcker ut ukes arm genom att greppa ukes handled bakifrån, sträcka ut den, och rotera ukes hand bakåt. Detta gör att uke pressas uppåt och nage kan fortsätta rörelsen in i tekniken, utan glapp från denna initiala kontroll.

Nästa steg handlar om svårigheter i att få uke att tappa balansen innan nedläggning, och detta gör vi genom bensvep eller spark. För ikkyō har vi två huvudsakliga varianter, där vi kan svepa ukes närmaste ben eller, om knät är i läglig position, sparka/stampa mot knäets sida så att benet kollapsar in under uke.

När det gäller shihōnage övade vi samma sak, att svepa benet närmast nage innan kastet fullbordas. Skulle uke inte få sin armbåge tillräckligt utsträckt uppåt, och därmed ha balans och kraft nog att göra motstånd vid kastet, är detta en lösning istället för att vrida ukes arm utåt, vilket ibland kan sträcka den och luckra upp hela tekniken, eller än värre skada rotatorkuffen. I gengäld löper vi risk att dänga uke hårt i mattan, så var försiktiga.

Sist men inte minst återvände vi till ushiro ryōhijidori med sankyō-ingång, hela vägen tills vi har vänt ner uke och står redo för att sista nedläggningen på mattan, framför ukes axel. Härifrån finns en mängd ōyōwaza som Kobayashi-sensei undervisar, från mjukare fällningar till rena strypningar. Denna gång stoppar vi in tummen under kragen vid ukes nacke, och vänder runt uke i riktning mot den utsträckta armen. När uke kommer runt i vad som uppfattas som återfunnen balans, fälls man istället bakåt genom kraggreppet och den sträckta armen som gör det omöjligt att samla sig. Denna teknik är ett exempel på hur vi kan nyttja den ”flyktväg” vi kan locka uke att ta (eller som uke ibland försöker slinka igenom) såväl vid sakyō som kaitennage. Nu är vi bättre rustade!

Vi ska fördjupa oss än mer i den ōyōwaza som finns bevarad och systematiserad vid kommande tillfällen.

Veckan bjuder på ryōtedori, grepp i vardera handled, som utgår från gyakuhanmi.

Även om vi går igenom flera grundläggande tekniker är just träningen av tenchinage av synnerligt intresse. Vad jag kan minnas är det bara med denna anfallsform som jag tränat tenchinage för Kobayashi-sensei, även om den förekommer vid andra anfallsformer i andra pedagogiska linjer.

”Ten” står för himmel, och ”chi” för jord, så vi översätter det ibland som ”himmel och jord”-kast. En hand (den mot den bakre foten) går uppåt. Den andra, mot den främre foten, går nedåt, eller snarare utåt. Vi glider förbi ukes främre fot i den första rörelsen, och kliver sedan in bakom i den andra.

Det är lätt att tenchinage blir lite som en iriminage, där vi går förbi eller genom ukes grepp med den uppåtgående armen, och för den mot halsen. Men då missar vi att göra tekniken med ukes grepp, vilket i är det som mest övar vår förmåga till aiki, och vår kokyū-ryoku.

Fokus bör därför ligga på att utveckla denna aspekt, som i mångt och mycket är samma som i zagi kokyūhō.

Den lyftande handens rörelse fokuseras det ofta på, och är något vi har många namn på, men där jag föredrar ”aiki-age”, fritt översatt till ”aiki-lyft” eller ”aiki-höjning”. Jag ska inte gå in i detalj på den här, men vill konstatera att hur viktig den är må vara också ibland distraherar från helheten. Den hand som sträcker ut nedåt ska tillsammans med den hand som går mot himlen, nämligen koppla ett sådant grepp om ukes mittlinje att denna skruvas uppåt och böjs utåt. Det sätter ukes höftstabilitet ur spel och möjliggör det efterföljande kastet.

Ett sätt att hitta stöd och kraft i sin rörelse är att göra den från sida till sida, där vi puttar uke snett bakåt, men utan att uke faller till mattan, något som Kobayashi-sensei ofta undervisat. Vi gör det hela dojons längd, och byter sedan roller.

När vi kommer till de till alla övriga tekniker teknikerna har vi övat mycket på olika former av taisabaki, förflyttningar av kroppen för att hantera anfallet. Det verkar finnas i ryggmärgen att uke är lätt att leda med, nästan genom att endast slänga med armarna, men här behöver man arbeta med den exakta handföringen för att kontrollera kontaktytan.

Hade det varit blott katatedori hade vi t.ex. kunnat göra tenkan taisabaki, men nu har vi en hand till att hantera. Med övningen av tenchinage i färskt minne är det också på samma vis, genom att lyfta den uppåt (aiki-age) som vi huvudsakligen har arbetat för att öppna upp ukes kontroll och göra tenkan. Båda armarna agerar i samkang, och istället för att ta ukes balans utåt och bakåt, kan vi istället leda uke inåt och framåt. Ett par andra sätt gick vi också igenom.

Nu är vi redo att ta oss an fortsättningen, men mer om det i kommande senseibanashi!

Kobayashi-sensei är svag för zagi, eller suwariwaza som vi oftast säger (samma tecken, annan läsning). Han är en fantom på knäna, och har sin goda teknik att tacka för att ha kunnat fortsätta med detta under alla år. Tekniken bygger förstås i sin tur en kropp som klarar övningarna väl, och det är därför av yttersta vikt att inte slarva förbi dessa moment.

När jag först tränade som inneboende elev hos honom så gick vi igenom allt från grunden, och just shikkō i ushiro-variant, bakåt, var helt annorlunda än vad jag tidigare upplevt på svensk mark. Den gång jag hade sett läras ut var som att ta steg snett bakåt, och inte alls som att gå baklänges likt Kobayashi-sensei nu visade. Kobayashi-sensei sa att den sneda gången bakåt (eller andra liknande varianter) var att missa det viktiga med övningen vilket i sin tur gjorde en rad olika tekniker omöjliga att göra.

Istället skulle man gå bakåt på samma sätt som framåt. Det går till så att man först gör plats genom att fälla ut den bakre foten. Sedan skjuter man det främre benet bakåt rakt under sig, medan höfterna rör sig rakt bakåt och det knä som nu hamnat längst fram reser på sig.

Gör man shikkō bakåt på detta vis öppnas för nya utföranden av tekniker då tai sabaki sittande blir mer naturlig. Koayashi-sensei brukar dessutom betona dess värde genom att visa på ken suburi sittande i rörelse (zengo no idō) och varför andra varianter inte möjliggör en rimlig form värdig den moderna samurajen.

Det är dock ingen enkel uppgift att bemästra shikkō i allmänhet och ushiro shikkō i synnerhet. Det kräver ett idogt nötande av formerna, samt att man arbetar med rörligheten i höfter, knän och vrister. Ändamålsenliga övningar hittar ni i vår uppvärmning, som med fördel kan återbesökas under ett pass med mycket shikkō.

Kobayashi-sensei brukade säga att Ōsensei blev på gott humör när de gjorde suwariwaza, vilket kanske är varifrån hans egen positiva attityd till denna träningsform kommer. Detta, och mycket mer pratar Hiroaki-sensei om i nedanstående video, där han ger en rad av sina egna pedagogiska tips för att hitta rätt i shikkō mae, ushiro och kaiten. Ytterst sevärt!