Kategori: Några ord från sensei

Terminsslutet är en tid av sammanfattning. Vad har vi tränat, vad har vi lärt oss, hur har vi utvecklats.

Det för mina tankar till denshō (伝承), ett begrepp som vi använder inom budo när vi pratar om vår arts överföring från lärare till elev, från sensei till deshi.

För det är en springande punkt när det gäller traditionell budo i allmänhet, och aikido i synnerhet, att det vi tränar inte bara kan vara egna påfund utan måste vara rotat i vårt ursprung. Detta tillåter i sin tur fortsatt överföring men är också en förutsättning för att med tiden kunna anpassa och utveckla.

Det speglar det så självklara i att vi bara kan lära oss aikido av någon som kan aikido.

Men det speglar också det nödvändiga för varje aikidoka, i synnerhet de med ambitioner att lära ut vår art, i att vara idog med att tillgodogöra sig aikido från en god källa och att aktivt arbeta med att samla in, strukturera och förstå lärdomarna. Det gäller inte bara de tekniska sambanden in i minsta detalj, utan också bredare erfarenheter och insikter från sensei.

Däri kan vi komma tillbaka till det första påståendet, om att bara kunna lära oss aikido från någon som kan aikido. Har vår sensei genomgått en transmission av kunskap, och har sensei som ambition att fortsätta samma tradition? Båda frågorna är viktiga. Vare sig man vill fortsätta göra samma sak eller sätta sin egen prägel på aikidon, bör man först ha de sammanhängande grunderna synnerligen väl genomgångna och förstådda inom den aikido man tränar.

Detta är naturligtvis direkt relaterat till shuhari, läroprocessen inom exempelvis budo och aikido, där det första steget mot att bemästra en art är att strikt öva dess grunder. Det andra innebär att vi frigör oss från formerna och gör dem till våra egna. Den sista fasen innebär att släppa taget och litar till den egna förmågan för vidare utveckling och upptäckter. Men även inom denna slutliga nivå, finns de andra två inneboende. Det betyder att vi bevarar samma trappa vi själva bestigit, för att andra ska kunna gå på samma väg, och det ska vara möjligt att be om råd och ledning framåt av de som vandrat före oss.

Och vi behöver inte ha bråttom att frigöra oss! Vårt graderingssystem är ett pedagogiskt stöd för att genomgå denna process, hela vägen från 6 kyu till 4 dan, där vi slutligen ska visa att vi internaliserat grunderna och förmår börja applicera dem med skönjbar kokyū-ryoku.

Kobayashi-sensei gör detta synnerligen klart i sitt sätt att förklara och instruera på alla nivåer, och ett särskilt ljus gick upp för mig första gången jag upplevde hur han stöttade elever med 6-7 dan i jiyūwaza. Sensei knådade dem i vad han uppfattade som uppenbara områden för utveckling, långt över vad de som skulle examineras för dangrader fick som återkoppling, men samtidigt genom att återknyta till helt basala detaljer i grundteknikerna. Syftet är ju att allt ska hänga samman och återspegla den nivå de representerade. Inspirerande var bara förnamnet, och minnet är lika levande idag över ett kvarts sekel efteråt!

Men vare sig man står som elev eller lärare på mattan är det viktigt att kontinuerligt ställa frågor kring vad vi gör, hur vi gör det och varför, både vad gäller enskilda former och hur de olika områdena i träningen hänger ihop. Gör vi inte det kan vi inte fördjupa oss i aikidons mysterier, hur mycket vi än tränar, och hur snitsiga vi än blir på det vi gör. Då bör vi kanske heller inte erhålla höga grader, för att inte tala om att instruera eller examinera. Är det vi gör ens aikido?

Fundera gärna över vad din egen syn är på denshō inom aikido, och hur det påverkar ditt utövande och vilka krav du ställer på dig själv och din egen sensei.

Min uppfattning är att aikidons överlevnad hänger på att vi tar denshō på största allvar, och med både självdistans och ödmjukhet frågar oss hur vi faktiskt tränar, överför kunskap och erfarenheter, vad vi har för källor, och hur vi förvaltar aikidon.

Slutet av terminen närmar sig och vi kan ägna oss antingen åt graderingsträning eller som denna gång åt fördjupning vi inte alltid får tid till i grundträningen.

Ushiro ryōhijidori, grepp om dräkten i armbågshöjd bakifrån, hör till grunderna, om än på lite högre nivå. Vi har tidigare tränat ushiro ryōkatadori, där greppet är i axelhöjd, och mycket är sig likt. Vi behöver i både statisk och flytande form ta ett kliv framåt, något som skiljer från ushiro ryōtedori där vi statiskt kan göra tekniken som vi står.

Kobayashi-sensei instruerar ingången som att vi rör oss på en relativt smal linje, där vi först samlar in greppet från uke, och sedan rör oss kraftfullt framåt med armarna utsträckta för att uke ska glida förbi nages rygg en smula. Armrörelsen börjar med händerna (mer precist handlederna) från höftkammen, likt ikkyō undō, för att sedan expanderas ut till vår typiska järnring (tetsu no wa). Börjar vi veva axlar, armbågar, eller höfter i cirklar för att luckra upp kontakten missar vi hela poängen. Det precisa drivet framåt är kritiskt för att förstå anfallsformen (formerna) i såväl tachiwaza som i hanmi handachiwaza.

Men med grepp i armbågshöjd behöver vi också huka oss en smula för att smita in under ukes arm. Det går att böja på knäna eller t.o.m. helt sätta ner knät närmast uke. Avståndet till uke varierar sedan en smula, med närmare för våra osaewaza, och något längre ut för exempelvis shihōnage eller kotegaeshi.

Vi övade ikkyō och shihōnage från denna anfallsform. På ikkyō fördjupade vi oss också i hur man tränar ushiro ryōtedori där uke fångar och lyfter handlederna (tekubi o kimerareta baai), som har ett liknande driv framåt om än med många övriga skillnader.

Efter detta arbetade vi vidare med att bekanta oss med några särskilda applikationer för ikkyō och shihōnage som är systematiserade, s.k. ōyōwaza. Dessa finns bevarade på snarlika sätt inom några få pedagogiska traditioner, och beskriver vidare ställningstaganden och former för när vi stöter på utmaningar i respektive teknik. De ska dock inte förväxlas med våra grundutföranden.

Dessa följer överlag en viss ordning, från sätt att luckra upp inledande grepp, till bensvep/sparkteknik, atemi eller kyūsho (tryckpunkter). Ibland kan de inledande variationerna eller atemi skymtas på träningar här och där, men alla delar i tur och ordning är tyvärr i mångt och mycket en bortglömd del av, och länk till, äldre träningssätt och rötter.

För ikkyō (från aihanmi katatedori) övade vi hur man kan kliva in med benet närmast uke för att ”övermanna”. När man tittar närmare på hur detta går till, och varför, är det också lättare att först varför vi gör vår grundform med det yttre benet först.

För shihōnage (från gyakuhanmi katatedori) gör vi också en omvänd rörelse jämfört med vår grund. Nage sträcker ut ukes arm genom att greppa ukes handled bakifrån, sträcka ut den, och rotera ukes hand bakåt. Detta gör att uke pressas uppåt och nage kan fortsätta rörelsen in i tekniken, utan glapp från denna initiala kontroll.

Nästa steg handlar om svårigheter i att få uke att tappa balansen innan nedläggning, och detta gör vi genom bensvep eller spark. För ikkyō har vi två huvudsakliga varianter, där vi kan svepa ukes närmaste ben eller, om knät är i läglig position, sparka/stampa mot knäets sida så att benet kollapsar in under uke.

När det gäller shihōnage övade vi samma sak, att svepa benet närmast nage innan kastet fullbordas. Skulle uke inte få sin armbåge tillräckligt utsträckt uppåt, och därmed ha balans och kraft nog att göra motstånd vid kastet, är detta en lösning istället för att vrida ukes arm utåt, vilket ibland kan sträcka den och luckra upp hela tekniken, eller än värre skada rotatorkuffen. I gengäld löper vi risk att dänga uke hårt i mattan, så var försiktiga.

Sist men inte minst återvände vi till ushiro ryōhijidori med sankyō-ingång, hela vägen tills vi har vänt ner uke och står redo för att sista nedläggningen på mattan, framför ukes axel. Härifrån finns en mängd ōyōwaza som Kobayashi-sensei undervisar, från mjukare fällningar till rena strypningar. Denna gång stoppar vi in tummen under kragen vid ukes nacke, och vänder runt uke i riktning mot den utsträckta armen. När uke kommer runt i vad som uppfattas som återfunnen balans, fälls man istället bakåt genom kraggreppet och den sträckta armen som gör det omöjligt att samla sig. Denna teknik är ett exempel på hur vi kan nyttja den ”flyktväg” vi kan locka uke att ta (eller som uke ibland försöker slinka igenom) såväl vid sakyō som kaitennage. Nu är vi bättre rustade!

Vi ska fördjupa oss än mer i den ōyōwaza som finns bevarad och systematiserad vid kommande tillfällen.

Veckan bjuder på ryōtedori, grepp i vardera handled, som utgår från gyakuhanmi.

Även om vi går igenom flera grundläggande tekniker är just träningen av tenchinage av synnerligt intresse. Vad jag kan minnas är det bara med denna anfallsform som jag tränat tenchinage för Kobayashi-sensei, även om den förekommer vid andra anfallsformer i andra pedagogiska linjer.

”Ten” står för himmel, och ”chi” för jord, så vi översätter det ibland som ”himmel och jord”-kast. En hand (den mot den bakre foten) går uppåt. Den andra, mot den främre foten, går nedåt, eller snarare utåt. Vi glider förbi ukes främre fot i den första rörelsen, och kliver sedan in bakom i den andra.

Det är lätt att tenchinage blir lite som en iriminage, där vi går förbi eller genom ukes grepp med den uppåtgående armen, och för den mot halsen. Men då missar vi att göra tekniken med ukes grepp, vilket i är det som mest övar vår förmåga till aiki, och vår kokyū-ryoku.

Fokus bör därför ligga på att utveckla denna aspekt, som i mångt och mycket är samma som i zagi kokyūhō.

Den lyftande handens rörelse fokuseras det ofta på, och är något vi har många namn på, men där jag föredrar ”aiki-age”, fritt översatt till ”aiki-lyft” eller ”aiki-höjning”. Jag ska inte gå in i detalj på den här, men vill konstatera att hur viktig den är må vara också ibland distraherar från helheten. Den hand som sträcker ut nedåt ska tillsammans med den hand som går mot himlen, nämligen koppla ett sådant grepp om ukes mittlinje att denna skruvas uppåt och böjs utåt. Det sätter ukes höftstabilitet ur spel och möjliggör det efterföljande kastet.

Ett sätt att hitta stöd och kraft i sin rörelse är att göra den från sida till sida, där vi puttar uke snett bakåt, men utan att uke faller till mattan, något som Kobayashi-sensei ofta undervisat. Vi gör det hela dojons längd, och byter sedan roller.

När vi kommer till de till alla övriga tekniker teknikerna har vi övat mycket på olika former av taisabaki, förflyttningar av kroppen för att hantera anfallet. Det verkar finnas i ryggmärgen att uke är lätt att leda med, nästan genom att endast slänga med armarna, men här behöver man arbeta med den exakta handföringen för att kontrollera kontaktytan.

Hade det varit blott katatedori hade vi t.ex. kunnat göra tenkan taisabaki, men nu har vi en hand till att hantera. Med övningen av tenchinage i färskt minne är det också på samma vis, genom att lyfta den uppåt (aiki-age) som vi huvudsakligen har arbetat för att öppna upp ukes kontroll och göra tenkan. Båda armarna agerar i samkang, och istället för att ta ukes balans utåt och bakåt, kan vi istället leda uke inåt och framåt. Ett par andra sätt gick vi också igenom.

Nu är vi redo att ta oss an fortsättningen, men mer om det i kommande senseibanashi!

Kobayashi-sensei är svag för zagi, eller suwariwaza som vi oftast säger (samma tecken, annan läsning). Han är en fantom på knäna, och har sin goda teknik att tacka för att ha kunnat fortsätta med detta under alla år. Tekniken bygger förstås i sin tur en kropp som klarar övningarna väl, och det är därför av yttersta vikt att inte slarva förbi dessa moment.

När jag först tränade som inneboende elev hos honom så gick vi igenom allt från grunden, och just shikkō i ushiro-variant, bakåt, var helt annorlunda än vad jag tidigare upplevt på svensk mark. Den gång jag hade sett läras ut var som att ta steg snett bakåt, och inte alls som att gå baklänges likt Kobayashi-sensei nu visade. Kobayashi-sensei sa att den sneda gången bakåt (eller andra liknande varianter) var att missa det viktiga med övningen vilket i sin tur gjorde en rad olika tekniker omöjliga att göra.

Istället skulle man gå bakåt på samma sätt som framåt. Det går till så att man först gör plats genom att fälla ut den bakre foten. Sedan skjuter man det främre benet bakåt rakt under sig, medan höfterna rör sig rakt bakåt och det knä som nu hamnat längst fram reser på sig.

Gör man shikkō bakåt på detta vis öppnas för nya utföranden av tekniker då tai sabaki sittande blir mer naturlig. Koayashi-sensei brukar dessutom betona dess värde genom att visa på ken suburi sittande i rörelse (zengo no idō) och varför andra varianter inte möjliggör en rimlig form värdig den moderna samurajen.

Det är dock ingen enkel uppgift att bemästra shikkō i allmänhet och ushiro shikkō i synnerhet. Det kräver ett idogt nötande av formerna, samt att man arbetar med rörligheten i höfter, knän och vrister. Ändamålsenliga övningar hittar ni i vår uppvärmning, som med fördel kan återbesökas under ett pass med mycket shikkō.

Kobayashi-sensei brukade säga att Ōsensei blev på gott humör när de gjorde suwariwaza, vilket kanske är varifrån hans egen positiva attityd till denna träningsform kommer. Detta, och mycket mer pratar Hiroaki-sensei om i nedanstående video, där han ger en rad av sina egna pedagogiska tips för att hitta rätt i shikkō mae, ushiro och kaiten. Ytterst sevärt!

Det finns en teknik jag kommer väl ihåg från min första längre period hos Kobayashi-sensei, och det var hur han gjorde sankyō från shōmen uchi vid ett antal tillfällen.

Istället för att direkt möta och skära ner ukes arm på vanligt manér började han att med den mötande handen glida mot och greppa tag i ukes fyra fingrar. Sedan gjorde han en cirkel utåt för att vrida ukes tegatana mot sig. Nästa steg var att fortsätta med en likadan cirkel till men då byta till att greppa med den andra handen och ställa sig i gyaku hanmi. Sedan gick handen nästan ett varv till då han med fast sankyō-fattning kunde få kontroll över ukes hela arm, axel och centrum, och därmed fullborda en nedvändning av ukes kropp inför den sista nedläggningen. Om man helt sonika inte adderar ytterligare grepp utan fullbordar tekniken med stående osae kan man t.o.m. få en i mångt och mycket helt ”ensidig” sankyō som är svår för uke att hänga med i.

Dessa tre loopar, tre steg, sandankai, för sankyō är ett exempel på en till synes komplicerad, men egentligen mycket enkel teknikapplikation så typisk för Kobayashi-sensei. Tekniken smyger sig på uke utan att direkt gå på mål. Kontrollen börjar vid ukes fingar, sedan genom tegatana tar den kontrollen vidare till armbåge, axel och till sist ukes hela mittlinje. Den är lekfull, tillika effektiv och något som för mig visat på en viktig aspekt av vår undervisning.

För det som ofelbart skedde när han instruerade detta, i synnerhet på läger utomlands, men också på någon av alla turer vi tagit till platser han frekventerade mer sällan i Tokyo-området, var att de allra flesta försökte göra detta med endast två ”loopar”. Det var som att något inte nådde fram utan eleverna var helt och hållet inne på att gå direkt på sankyō-fattningen i gyaku hanmi, utan tålamod att låta tekniken ha sin gång. Varje enskilt steg hade en specifik funktion, och genom att göra de två första till ett enda steg tappar man vitsen med just detta utförandet.

Därför blev detta en viktig teknik att gå igenom noggrant på vårt pass denna vecka men inte av rent aikidomässiga skäl, utan snarast pedagogiska. Den belyser så väl varför förutfattade meningar, och ryggmärgskänsla för hur man ska göra, kan leda fel. Har man inte tid att förstå de finare detaljerna kan vilken teknik som helst framstå som ologisk, men man kanske inte ens har gjort de steg som undervisades. Än värre blir det när man sedan försöker undervisa dessa missuppfattningar vidare och berätta vad den store sensein visade…

Det gäller med andra ord att vara noggrann med att titta på läraren visar, men också för läraren att veta precis vad de faktiskt försöker undervisa! Det sistnämnda är var vi har vår kanske största utmaning inom aikido nuförtiden.

Ryōkatadori har en förutsättning som är närmast unik för våra anfallsformer. Vi hamnar nämligen närmre varandra än i de flesta andra fall, och utan en kontaktpunkt på en distans likt i ushiro katate kubijime där handledsgreppet är vad en aikidōka normalt är bekväm att arbeta med.

Istället gör greppet i vardera axel att vi hamnar i en position som är mer som i jūdō,. Men då aikidō inte är jūdō behöver vi skapa förutsättningarna för aiki. Greppet är till sin natur inte heller lika kontrollerbart som när det sker i handleden, och utgår inte träningen från en flytande form där vi kan smälta samman med attacken innan den är helt fullbordad, hamnar vi lätt i klistret.

För våra grundtekniker (ikkyō o.s.v.) är den inledande rörelsen av yttersta vikt för att skapa de förutsättningar vi behöver, och ryggmärgen säger ofta att vi kan göra som i katadori, och plocka en arm för att applicera en teknik på. Men då det alltid är en annan arm i vägen, och uke dessutom med båda armar får en helt annan balans och kontroll, är det inte möjligt utan synnerlig medgörlighet.

Kobayashi-sensei, som normalt genomför tekniker utan att använda atemi (som dock kan instrueras på djupet separat, men mer om detta vid annat tillfälle), gör därför detta i två steg. Låt oss beskriva det ifrån en hanmi med höger fot fram hos nage, och därmed vänster hos uke.

Det första innebär att vi kliver bakåt med höger ben, samtidigt som vi lägger vänsterhanden mot ukes vänstra armveck. Höger arm sträcker vi samtidigt bakåt. Detta skapar en dragande rörelse snett framåt vänster för uke ut genom dennes armbåge, utan att kunna hämta fullt stöd från nages axel.

Sedan vrider vi den utsträckta högerarmen över axelgreppet och tar tag i handryggen på ukes högra arm, samtidigt som vi kliver bakåt med vårt eget vänsterben och sträcker ut vänster arm bakåt. Två mycket snarlika steg alltså; ett för att uke ska börja rotera sin höft och obevekligt förlora viss balans framåt. Ett för att vända på det hela, få ukes hållning att brytas en smula, och ta kontroll över en arm.

Sist men inte minst var det ju detta med närheten. När vi greppat tag om ukes handrygg behöver vi skapa en smula distans, och med just ikkyō behöver vi endast göra smärre justeringar när vi vänder över armen på uke, där den främre foten flyttas något utåt för att ändra hanmins riktning.

Uke kommer vändas bort från nage, och kontrollen kommer gå från ukes grepp i axeln, genom yttergränserna av dennes centrum, och vidare ut i den sträckta armen. Att nage håller sina armar obändliga är här av synnerlig vikt för att inte krympa distansen å det minsta. Nobashite!

Sedan finns förstås andra lösningar, i synnerhet för övriga tekniker, men vad vi vill se vid exempelvis examination av våra grundtekniker på kyūnivå är allra minst att man har förstått hur just denna ingång fungerar.

Grepp om axel med attack mot huvudet, katadori menuchi, kan göras på en rad olika sätt.
Kobayashi Dojo inleder den vanligen med att uke greppar nages axel och att de båda sedan möts möts på mitten i menuchi-rörelsen och försvaret därav. Där går sedan startskottet, om vi kan få kalla det så.

I många fall kan man se den övas som ett regelrätt anfall som nage smälter samman med. Men tanken med detta grundläggande möte förklarade Kobayashi-sensei på ett djupare sätt än så. Det reflekterar också att nage kan initiera och leda fram reaktionen hos uke att sätta upp sin tegatana. Utan att välja blir därför mötet på mitten en naturlig awaseform som övar såväl tidig som sen sammansmältning, skulle så behövas när detta görs i mer fria former, i jiyūwaza. Kobayashi-sensei har ju många gånger påtalat just vikten av att såväl kihon som jiyū måste hänga samman, att grundformerna måste komma till liv och vara förståeliga även under press.

Vi inleder med ikkyō omote, som jag har ett mer komplicerat förhållande till än med många andra tekniker. Att vi tränar att göra tekniken såväl på menuchi-armen som på katadori-armen är inga konstigheter. Men just i ikkyō kan man förhålla sig på olika sätt till hur vi greppar längst ut på ukes arm. Gör vi tekniken på katadori-armen, får vi naturligt ett grepp om handryggen.

Men gör vi ikkyō på menuchi-armen är det inte självklart. Det är lätt att göra den relativt likt shōmen uchi, med tenkan taisabaki först förstås, och faktiskt också med samma känsla som i katate ryōtedori, högt till lågt, som blir högt igen denna gång. Ni som var med vet vad jag menar.

Problemet uppstår när vi har ett axelgrepp i vägen för vår ikkyō…

När vi ”övermannar” detta tenderar det att vara svårt att få rätt grepp om ukes handled, på pulssidan, och vi kan istället råka kroka runt på motsatt sida, vilket i sin tur förändrar hur vi rör oss i resten av nedläggningen (gör det inte det staplar vi bara ännu fler misstag på varandra). Vår parabel blir mindre rak, där vårt krokade grepp gör att vi håller oss mer på utsidan av ukes arm. Det är inte vad vi önskar av vår grundform. Ska vi gå vidare med renzokuwaza är det dock hanterbart.

Istället kan man välja att göra ett greppskifte och ta i handryggen, likt vi ofta associerar med nikyō. Det gör att ukes axel vrids framåt och vi kan uppnå en mer korrekt position för vår fortsatta ikkyō. Detta är möjligt även utan skifte, men varken enkelt eller givet. Samtidigt innebär skilftet i grepp en svårighet.

Jag tror att jag föredrar greppet om handryggen som grundform. När det gäller examination är båda godkända förstås, men man behöver visa, i synnerhet på högre nivåer, att man behärskar att genom tekniken ta kontroll över uke på ett rimligt, aikidomässigt vis.

Vi tränade dessutom kotegaeshi och shihōnage. Med snälla ukes, vars grepp glider ur axeln vid rätt tillfälle, är formerna inte svåra. Men det krävs egentligen tydlig atemi för att göra kotegaeshi på menuchi-armen utan att hamna i trubbel. Vi berörde endast hur detta lätt kan ske, och återbesöker denna form vid ett annat tillfälle. Istället gjorde vi den enbart på katadori-armen, och inleder då som om det vore en ikkyō ura. Sedan krävs en smidig handledsrotation in mot den egna magen för att blottlägga ukes underarm på tumsidan, där rätt grepp för kotegaeshi kan appliceras.

Kobayashi-sensei brukar vara synnerligen hård i bedömningen just när elever inte tar rätt inför kotegaeshi, utan fuskar och tar på underarmens ovansida. Så vi övar att hitta rätt i rotationen av armen, samt i hur vi justerar vår position och hållning när detta sker. När det klickar är det en synnerligen elegant lösning som är användbar i en rad olika sammanhang!

Efter kotegaeshi kom som sagt shihōnage, där omote görs på två huvudsakliga vis. Båda syftar till att komma under axelgreppet, INTE menuchi-armen som vi ändå roterar under när vi ska kasta. Ofta syns misstaget att krångla till detta i onödan. Så sikta bara på att undvika att gå in i armen som greppar axeln.

Det vanligaste sättet är att niga ner på ett knä och därmed få en mer fördelaktig position inför det fortsatta kastet. Vi tittade i detalj på exakt vartåt vi ska sikta, och vad som är viktigt för att vi inte ska trassla in oss, utan få en smidig rörelse.

Men det jag bedömer vara det aikidomässigt mest gynnsamma träningssättet är ett annat, nämligen att luta vår mittlinje bort från den greppade axeln innan vi ska in under ukes arm. På så vis kan vi få ett annat perspektiv på var uke har en öppning, och dessutom bibehålla en koppling i axelgreppet, som vi nyttjade även i vår sista teknik, kaiten osae.

Det är ju trots allt aiki som är vår huvudprincip, och tappar vi kontakten, upphör övningen i detta.

Katate ryōtedori , eller morotedori som det också kallas, är så mångfacetterad och utmanande att den skulle kunna hävdas vara en av de mest givande anfallsformerna vi tränar. 

Uke greppar med två händer om nages handled och underarm. I grundform försöker uke kontrollera armens utsida, den med tegatana, men variationer förekommer också.

Det som alltid måste dyka upp i tanken när man tränar katate ryōtedori är det som Kobayashi-sensei först lärde mig; ”lågt till högt, högt till lågt”. Det är en grundregel som beskriver hur vi kan ta kontroll över ukes mittlinje, och se till att dennes stabilitet i höfterna sätts ur spel. Eller sagt med andra ord, att uke inte längre tillåts hämta kraft ur höftstabiliteten.

Tenkan taisabaki inleder, och med lågt till högt kan vi applicera t.ex. en ikkyō på ”ai hanmi-armen”. Med högt till lågt kan vi istället koncentrera oss på ”gyaku hanmi-armen”. 

Men allra mest fundamentalt för många är förstås kokyūhō. Det leder oss in på syftet med denna övning, vars namn ger oss en tydlig ledtråd. Kokyū, en term som i sin mest basala form indikerar andning, men som inte bör reduceras till just detta. Snarare är det en term som bör förstås som något mycket större, att förmå integrera med (en anfallande) kraft. Detta kan vi elaborera vid ett senare tillfälle, men som detta är även kokyūnage en term vi bättre kan förstå.  Att kasta enbart genom att smälta samman med en kraft. Eller som Kobayashi-sensei dessutom lade till i definitionen, utan att applicera ytterligare grepp. Som kuriosa kan också sägas att det vi idag generellt kallar kokyūhō faktiskt benämndes som kokyūnage förr i tiden.

Kokyūhō tränar vi i sin mest grundläggande form genom att glida in på ukes flank och vända vår hanmi 180 grader, innan vi i samband med att vi höjer våra armar, tar plats höft mot höft och spärrar ukes ena ben från att fly bakåt när vi kastar.

Men vi tränar också en mer ”modern” variant, där vi, utan att vända oss helt, istället korsar våra ben för att direkt kunna glida djupare in på plats. Den ska dock i allt väsentligt fylla samma funktion som vår tidigare grundteknik. Att träna denna innan man förstått den mest grundläggande formen kan dock göra att man inte får med samma fundamenta. Ett vanligt symptom är t.ex. att man frestas att använda annat än den greppade armen för att kasta, och försöker knuffa med den andra. Det är att helt missa poängen!

Det vi övar med kokyūhō är kokyū-ryoku, kokyū-kraft. Det gör vi visserligen alltid skulle man kunna hävda, men i synnerhet så med kokyūhō som ger oss ett ramverk som tillåter oss fokusera i alla led på att hitta rätt.

Men ovanstående övningar är blott trubbiga instrument. Instrument vi visar kompetens inom vid examination, även upp på högre dangradsnivå, men där en förmåga utöver detta bör gå att skönja på de högsta graderna. För när kokyū-ryoku tilltar, kan också övningen utvecklas, till en enklare men svårare nivå. Enklare till det yttre, svårare i det inre.

En högre form tränas nämligen också, och under min första längre period i Japan var det inte sällan föremål för intensiva studier efter ordinarie pass, med de mest engagerade, intresserade, hungriga efter mer. Samma utövare som ofta även sitter kvar länge och nöter zagi kokyūhō. Kobayashi-sensei var ofta där och vägledde. Till sitt yttre ser det mest ut som att vi med än enklare steg helt enkelt vänder våra armar över uke, som en våg som inte går att värja sig mot. Till det inre känns en direkt koppling till ukes centrum, ett tryck som inte släpper, samtidigt som rörelsen hos nage, kontrollen över ukes centrum genom greppet, är mycket svårt att motstå. Det är som en naturkraft som sveper över uke. I detta är betydelsen av enskilda detaljer mindre viktig.

Vi avslutade med att känna på detta sätt att träna, men det är viktigt att poängtera att det till viss del är dömt att misslyckas, att vara närmast ouppnåeligt innan många, många försök passerat. Det är inte något jag anser vara nedslående. Det bör istället ses som upplyftande att utveckling långt bortom horisonten finns att sträva efter.

Yokomen uchi utför vi med den bakre handen, med ett kliv in från ai hanmi-position. Det betyder att uke roterar sin höft, till skillnad från hur vi utför shōmen uchi.

När vi tränar yokomen uchi får vi ett utmärkt tillfälle att upprepa en av aikidons fundamentala principer, nämligen awase och en grundläggande distinktion från begreppen i flera andra budoarter.

Jag hör ibland det pratas om go no sen, sen no sen o.s.v. vilket är en terminologi som vid ett första ögonkast kan te sig rimlig för aikido, men där vi istället har just awase, mötet där vi smälter samman med vår partners kraft. Jag skulle t.o.m. gå så långt som att säga att de tidigare nämnda begreppen kan gå i direkt klinch med vår pedagogik, och därför bör undvikas. Såväl Osensei som flera av hans mest namnkunniga elever har uttryckt likartad argumentation, men det är kunskap som verkar ha försvunnit med tiden, och som vi behöver bevara om vi skall kunna hävda aikidons särart.

Det är dock enkelt även för den nyaste av nybörjare att komma igång och träna. När uke höjer sin bakre arm för att inleda en yokomen-attack, höjer samtidigt nage armarna framför sig på ikkyō undō-vis. Det bör övas synkroniserat, för att närmast upplösa kausaliteten. Övningen bara uppstår hos båda parter samtidigt. Det är samma princip som vi använder i såväl ken som jo awase. Då är vi sammankopplade med varandra redan från första rörelsen, något som resten av tekniken förstås sedan ska förvalta.

Just samtidigheten är något Kobayashi-sensei alltid påpekat som starten på awase-träningen. Utan att öva den kan vi aldrig förstå awase. Vi försöker bara hinna reagera. Speglar vi istället varandra i tid och rum, ja t.o.m. i tanke, kan vi harmoniera och vägleda.

Med yokomen uchi speglar vi även efterföljande rörelse. När uke kliver fram för att attackera, kliver nage bakåt samtidigt som vi låter tegatana på den attackerade sidan möta och skära ner. Vi kan också, som vi kanske än oftare gör, välja att blockera, och glider då snett framåt mot attacken innan den når full kraft.

Shihōnage fick inleda teknikträningen, och det är en teknik som Kobayashi-sensei genomför med en lätthet som var extra slående för mig under min första träningsperiod hos honom. Vi arbetar med att bibehålla och leda vidare den inledande armutsträckningen från mötet med attacken, lyfta ukes arm rakt upp, rotera och hugga ner likt ett svärd. Se till att greppa korrekt så att ukes armbåge hamnar ovanför handleden innan kastet. Det sätter överarmens baksida i maximal sträckning och gör det som allra svårast att kontra, samtidig som det ger god koppling till ukes kroppscentrum när armbågen inte tillåts hänga löst, utan pekar uppåt.

Med ikkyō arbetade vi på det blockerande mötet, samt att få till rätt grepp på ukes handleds pulssida när ikkyōn närmar sig fullbordande innan den sista nedläggningen sker. Det handlar bl.a. om att vara tålmodig innan man sluter sin yttre hand. Detta är absolut grund, men möjliga undantag finns. Vi återkommer till dessa vid andra pass.

Sist på tisdagen övade vi kaitennage. Uchi kaitennage närmare bestämt. Vi blockerar likt i ikkyō och skär sedan ner ukes arm till vår ytterhand så att den kan sträckas utåt. En av de viktiga poängerna var här att sträva efter att göra rotationen närmare ukes hand, med fötterna ihop, snarare än att ta stora kliv nära ukes kropp och därmed rotera mer under ukes armbåge. Detta korrelerar för övrigt med hur vi gör det i hanmi handachiwaza, där vi också behöver arbeta närmare handen när vi roterar på knäna, för att inte tappa kontakten med uke.

På torsdagen fortsatte vi med kakarigeiko, då vi kunde dela in oss med två uke på en nage. Återigen enkom från yokomen-attack, men med ett intensivare flöde såsom träningsformen påbjuder, där vi återbesökte shihōnage, men också arbetade med tenbinnage (udekimenage), iriminage och kotegaeshi.

När det gäller träning av friare eller mer intensivt slag, som jiyu- eller kakarigeiko, påtalar Kobayashi-sensei vikten av att kunna uppvisa att man förmår att applicera grundformerna. Men det gäller att välja rätt, eller snarast att få en lämplig form att manifestera! Vilken ingång? Omote eller ura?  Hur väl lyckas man anpassa sig till flödet i attackerna, och kanske även variationen i intensitet?

Inom shuhari innebär detta att vi vänjer oss så pass vid formerna att vi kan lägga dem närmre ryggmärgen, och påbörja processen att frigöra oss från dem.

Ett naturligt avslut blev samtliga sju ken awase samt ki musubi no tachi. För den intresserade kan nämnas att ki musubi och awase ju egentligen är samma sak. Såväl Osensei som flera av hans elever har använt termerna utbytbart. Ki musubi innebär ju att vi knyter samman våra krafter, alltså essentiellt samma som awase.

Påsklovsveckan bjuder på shōmen uchi, en attack som Kobayashi Dojo genomför framåtglidande, inte med ett steg. Det är en viktig distinktion då det innebär att höften på uke inte roterar med attacken.

Att aikidon är sprungen ur rörelser med svärd kan göras synnerligen tydligt när vi tränar shōmen uchi i hanmi handachiwaza. Kobayashi Dojo undervisar nämligen ken suburi även som zagi, alltså sittande. När man tränar raka hugg, i rörelse framåt och bakåt (zengo no idō), behöver man använda all sin förmåga för att göra det smidigt, och i synnerhet när Kobayashi-sensei insisterar på att göra det med kaiten, en rotation mellan varje hugg. Tillsammans med sittande shihōgiri är det nyttig träning som lär en att röra sig på samma stabila, exakta men samtidigt fria sätt som är nyckeln till att lyckas med just shōmen uchi i hanmi handachiwaza.

Vi börjar med ikkyō omote, där vi inledningsvis möter attacken på samma sätt som vi höjer svärdet inför ett hugg, d.v.s. rakt uppåt utan att skjuta höften framåt. Främre arm och ben lyfts här samtidigt. Att vara kompakt och stabil hjälper oss sedan att divergera attacken snett ned åt sidan för att sluta greppet om ukes handled först när vi når pulssidan.

När vi gör ura flyttar vi istället det bakre benet framåt, men utan att låta den initialt mötande handen flytta sig nämnvärt. Den instabilitet vi får jämfört med omote är inget problem med tanke på den rotation vi ändå avser göra. Den hand som möter armbågen håller vi sträckt genom vändningen så att uke inte kommer onödigt nära vårt centrum och tar oss ur balans. Vi rör oss återigen som en kompakt enhet, med stabilitet i alla moment, utan onödiga utsvängningar, eller som vi uttrycker det på japanska; ”muda na ugoki o shinai”.

Detta är absolut kihon, och något vi behöver nöta idogt för att bemästra. Många alternativa lösningar kan ses på samma teknik, men de är inte sällan sprungna ur bristande kunskap.

Vi arbetade också vidare med kotegaeshi samt sankyōnage, den sistnämnda en favorit hos Kobayashi-sensei. Båda inleds med en kaiten taisabaki, om än med olika vinkel samt olika grepp. Gemensamt är att de kräver stor medvetenhet om korrekt avstånd till uke för att bibehålla balans och kontroll. Dessutom avslutas de båda kasten med att man sätter upp en fot, likt när man gör ken suburi sittande, såsom det anstår en ståtlig samuraj.

Detta är också ett lysande exempel på att aikidons hemligheter gömmer sig helt öppet i dess grunder. För det är först när man känner till dessa specifika utföranden, vår kihon, samt relationen, riai, mellan ken och taijutsu, som vi kan se de röda trådar som får allt att hänga ihop och bli mer logiskt.

Denna vecka var det genom att om och om igen återkomma till just vår ken suburi i zagi, såväl zengo no idō som shihōgiri, som kunde vi arbeta oss fram till en ny nivå av förståelse och inte minst förmåga i hanmi handachiwaza.