Slutet av terminen närmar sig och vi kan ägna oss antingen åt graderingsträning eller som denna gång åt fördjupning vi inte alltid får tid till i grundträningen.
Ushiro ryōhijidori, grepp om dräkten i armbågshöjd bakifrån, hör till grunderna, om än på lite högre nivå. Vi har tidigare tränat ushiro ryōkatadori, där greppet är i axelhöjd, och mycket är sig likt. Vi behöver i både statisk och flytande form ta ett kliv framåt, något som skiljer från ushiro ryōtedori där vi statiskt kan göra tekniken som vi står.
Kobayashi-sensei instruerar ingången som att vi rör oss på en relativt smal linje, där vi först samlar in greppet från uke, och sedan rör oss kraftfullt framåt med armarna utsträckta för att uke ska glida förbi nages rygg en smula. Armrörelsen börjar med händerna (mer precist handlederna) från höftkammen, likt ikkyō undō, för att sedan expanderas ut till vår typiska järnring (tetsu no wa). Börjar vi veva axlar, armbågar, eller höfter i cirklar för att luckra upp kontakten missar vi hela poängen. Det precisa drivet framåt är kritiskt för att förstå anfallsformen (formerna) i såväl tachiwaza som i hanmi handachiwaza.
Men med grepp i armbågshöjd behöver vi också huka oss en smula för att smita in under ukes arm. Det går att böja på knäna eller t.o.m. helt sätta ner knät närmast uke. Avståndet till uke varierar sedan en smula, med närmare för våra osaewaza, och något längre ut för exempelvis shihōnage eller kotegaeshi.
Vi övade ikkyō och shihōnage från denna anfallsform. På ikkyō fördjupade vi oss också i hur man tränar ushiro ryōtedori där uke fångar och lyfter handlederna (tekubi o kimerareta baai), som har ett liknande driv framåt om än med många övriga skillnader.
Efter detta arbetade vi vidare med att bekanta oss med några särskilda applikationer för ikkyō och shihōnage som är systematiserade, s.k. ōyōwaza. Dessa finns bevarade på snarlika sätt inom några få pedagogiska traditioner, och beskriver vidare ställningstaganden och former för när vi stöter på utmaningar i respektive teknik. De ska dock inte förväxlas med våra grundutföranden.
Dessa följer överlag en viss ordning, från sätt att luckra upp inledande grepp, till bensvep/sparkteknik, atemi eller kyūsho (tryckpunkter). Ibland kan de inledande variationerna eller atemi skymtas på träningar här och där, men alla delar i tur och ordning är tyvärr i mångt och mycket en bortglömd del av, och länk till, äldre träningssätt och rötter.
För ikkyō (från aihanmi katatedori) övade vi hur man kan kliva in med benet närmast uke för att ”övermanna”. När man tittar närmare på hur detta går till, och varför, är det också lättare att först varför vi gör vår grundform med det yttre benet först.
För shihōnage (från gyakuhanmi katatedori) gör vi också en omvänd rörelse jämfört med vår grund. Nage sträcker ut ukes arm genom att greppa ukes handled bakifrån, sträcka ut den, och rotera ukes hand bakåt. Detta gör att uke pressas uppåt och nage kan fortsätta rörelsen in i tekniken, utan glapp från denna initiala kontroll.
Nästa steg handlar om svårigheter i att få uke att tappa balansen innan nedläggning, och detta gör vi genom bensvep eller spark. För ikkyō har vi två huvudsakliga varianter, där vi kan svepa ukes närmaste ben eller, om knät är i läglig position, sparka/stampa mot knäets sida så att benet kollapsar in under uke.
När det gäller shihōnage övade vi samma sak, att svepa benet närmast nage innan kastet fullbordas. Skulle uke inte få sin armbåge tillräckligt utsträckt uppåt, och därmed ha balans och kraft nog att göra motstånd vid kastet, är detta en lösning istället för att vrida ukes arm utåt, vilket ibland kan sträcka den och luckra upp hela tekniken, eller än värre skada rotatorkuffen. I gengäld löper vi risk att dänga uke hårt i mattan, så var försiktiga.
Sist men inte minst återvände vi till ushiro ryōhijidori med sankyō-ingång, hela vägen tills vi har vänt ner uke och står redo för att sista nedläggningen på mattan, framför ukes axel. Härifrån finns en mängd ōyōwaza som Kobayashi-sensei undervisar, från mjukare fällningar till rena strypningar. Denna gång stoppar vi in tummen under kragen vid ukes nacke, och vänder runt uke i riktning mot den utsträckta armen. När uke kommer runt i vad som uppfattas som återfunnen balans, fälls man istället bakåt genom kraggreppet och den sträckta armen som gör det omöjligt att samla sig. Denna teknik är ett exempel på hur vi kan nyttja den ”flyktväg” vi kan locka uke att ta (eller som uke ibland försöker slinka igenom) såväl vid sakyō som kaitennage. Nu är vi bättre rustade!
Vi ska fördjupa oss än mer i den ōyōwaza som finns bevarad och systematiserad vid kommande tillfällen.