Författare: admin

Terminsslutet är en tid av sammanfattning. Vad har vi tränat, vad har vi lärt oss, hur har vi utvecklats.

Det för mina tankar till denshō (伝承), ett begrepp som vi använder inom budo när vi pratar om vår arts överföring från lärare till elev, från sensei till deshi.

För det är en springande punkt när det gäller traditionell budo i allmänhet, och aikido i synnerhet, att det vi tränar inte bara kan vara egna påfund utan måste vara rotat i vårt ursprung. Detta tillåter i sin tur fortsatt överföring men är också en förutsättning för att med tiden kunna anpassa och utveckla.

Det speglar det så självklara i att vi bara kan lära oss aikido av någon som kan aikido.

Men det speglar också det nödvändiga för varje aikidoka, i synnerhet de med ambitioner att lära ut vår art, i att vara idog med att tillgodogöra sig aikido från en god källa och att aktivt arbeta med att samla in, strukturera och förstå lärdomarna. Det gäller inte bara de tekniska sambanden in i minsta detalj, utan också bredare erfarenheter och insikter från sensei.

Däri kan vi komma tillbaka till det första påståendet, om att bara kunna lära oss aikido från någon som kan aikido. Har vår sensei genomgått en transmission av kunskap, och har sensei som ambition att fortsätta samma tradition? Båda frågorna är viktiga. Vare sig man vill fortsätta göra samma sak eller sätta sin egen prägel på aikidon, bör man först ha de sammanhängande grunderna synnerligen väl genomgångna och förstådda inom den aikido man tränar.

Detta är naturligtvis direkt relaterat till shuhari, läroprocessen inom exempelvis budo och aikido, där det första steget mot att bemästra en art är att strikt öva dess grunder. Det andra innebär att vi frigör oss från formerna och gör dem till våra egna. Den sista fasen innebär att släppa taget och litar till den egna förmågan för vidare utveckling och upptäckter. Men även inom denna slutliga nivå, finns de andra två inneboende. Det betyder att vi bevarar samma trappa vi själva bestigit, för att andra ska kunna gå på samma väg, och det ska vara möjligt att be om råd och ledning framåt av de som vandrat före oss.

Och vi behöver inte ha bråttom att frigöra oss! Vårt graderingssystem är ett pedagogiskt stöd för att genomgå denna process, hela vägen från 6 kyu till 4 dan, där vi slutligen ska visa att vi internaliserat grunderna och förmår börja applicera dem med skönjbar kokyū-ryoku.

Kobayashi-sensei gör detta synnerligen klart i sitt sätt att förklara och instruera på alla nivåer, och ett särskilt ljus gick upp för mig första gången jag upplevde hur han stöttade elever med 6-7 dan i jiyūwaza. Sensei knådade dem i vad han uppfattade som uppenbara områden för utveckling, långt över vad de som skulle examineras för dangrader fick som återkoppling, men samtidigt genom att återknyta till helt basala detaljer i grundteknikerna. Syftet är ju att allt ska hänga samman och återspegla den nivå de representerade. Inspirerande var bara förnamnet, och minnet är lika levande idag över ett kvarts sekel efteråt!

Men vare sig man står som elev eller lärare på mattan är det viktigt att kontinuerligt ställa frågor kring vad vi gör, hur vi gör det och varför, både vad gäller enskilda former och hur de olika områdena i träningen hänger ihop. Gör vi inte det kan vi inte fördjupa oss i aikidons mysterier, hur mycket vi än tränar, och hur snitsiga vi än blir på det vi gör. Då bör vi kanske heller inte erhålla höga grader, för att inte tala om att instruera eller examinera. Är det vi gör ens aikido?

Fundera gärna över vad din egen syn är på denshō inom aikido, och hur det påverkar ditt utövande och vilka krav du ställer på dig själv och din egen sensei.

Min uppfattning är att aikidons överlevnad hänger på att vi tar denshō på största allvar, och med både självdistans och ödmjukhet frågar oss hur vi faktiskt tränar, överför kunskap och erfarenheter, vad vi har för källor, och hur vi förvaltar aikidon.

Slutet av terminen närmar sig och vi kan ägna oss antingen åt graderingsträning eller som denna gång åt fördjupning vi inte alltid får tid till i grundträningen.

Ushiro ryōhijidori, grepp om dräkten i armbågshöjd bakifrån, hör till grunderna, om än på lite högre nivå. Vi har tidigare tränat ushiro ryōkatadori, där greppet är i axelhöjd, och mycket är sig likt. Vi behöver i både statisk och flytande form ta ett kliv framåt, något som skiljer från ushiro ryōtedori där vi statiskt kan göra tekniken som vi står.

Kobayashi-sensei instruerar ingången som att vi rör oss på en relativt smal linje, där vi först samlar in greppet från uke, och sedan rör oss kraftfullt framåt med armarna utsträckta för att uke ska glida förbi nages rygg en smula. Armrörelsen börjar med händerna (mer precist handlederna) från höftkammen, likt ikkyō undō, för att sedan expanderas ut till vår typiska järnring (tetsu no wa). Börjar vi veva axlar, armbågar, eller höfter i cirklar för att luckra upp kontakten missar vi hela poängen. Det precisa drivet framåt är kritiskt för att förstå anfallsformen (formerna) i såväl tachiwaza som i hanmi handachiwaza.

Men med grepp i armbågshöjd behöver vi också huka oss en smula för att smita in under ukes arm. Det går att böja på knäna eller t.o.m. helt sätta ner knät närmast uke. Avståndet till uke varierar sedan en smula, med närmare för våra osaewaza, och något längre ut för exempelvis shihōnage eller kotegaeshi.

Vi övade ikkyō och shihōnage från denna anfallsform. På ikkyō fördjupade vi oss också i hur man tränar ushiro ryōtedori där uke fångar och lyfter handlederna (tekubi o kimerareta baai), som har ett liknande driv framåt om än med många övriga skillnader.

Efter detta arbetade vi vidare med att bekanta oss med några särskilda applikationer för ikkyō och shihōnage som är systematiserade, s.k. ōyōwaza. Dessa finns bevarade på snarlika sätt inom några få pedagogiska traditioner, och beskriver vidare ställningstaganden och former för när vi stöter på utmaningar i respektive teknik. De ska dock inte förväxlas med våra grundutföranden.

Dessa följer överlag en viss ordning, från sätt att luckra upp inledande grepp, till bensvep/sparkteknik, atemi eller kyūsho (tryckpunkter). Ibland kan de inledande variationerna eller atemi skymtas på träningar här och där, men alla delar i tur och ordning är tyvärr i mångt och mycket en bortglömd del av, och länk till, äldre träningssätt och rötter.

För ikkyō (från aihanmi katatedori) övade vi hur man kan kliva in med benet närmast uke för att ”övermanna”. När man tittar närmare på hur detta går till, och varför, är det också lättare att först varför vi gör vår grundform med det yttre benet först.

För shihōnage (från gyakuhanmi katatedori) gör vi också en omvänd rörelse jämfört med vår grund. Nage sträcker ut ukes arm genom att greppa ukes handled bakifrån, sträcka ut den, och rotera ukes hand bakåt. Detta gör att uke pressas uppåt och nage kan fortsätta rörelsen in i tekniken, utan glapp från denna initiala kontroll.

Nästa steg handlar om svårigheter i att få uke att tappa balansen innan nedläggning, och detta gör vi genom bensvep eller spark. För ikkyō har vi två huvudsakliga varianter, där vi kan svepa ukes närmaste ben eller, om knät är i läglig position, sparka/stampa mot knäets sida så att benet kollapsar in under uke.

När det gäller shihōnage övade vi samma sak, att svepa benet närmast nage innan kastet fullbordas. Skulle uke inte få sin armbåge tillräckligt utsträckt uppåt, och därmed ha balans och kraft nog att göra motstånd vid kastet, är detta en lösning istället för att vrida ukes arm utåt, vilket ibland kan sträcka den och luckra upp hela tekniken, eller än värre skada rotatorkuffen. I gengäld löper vi risk att dänga uke hårt i mattan, så var försiktiga.

Sist men inte minst återvände vi till ushiro ryōhijidori med sankyō-ingång, hela vägen tills vi har vänt ner uke och står redo för att sista nedläggningen på mattan, framför ukes axel. Härifrån finns en mängd ōyōwaza som Kobayashi-sensei undervisar, från mjukare fällningar till rena strypningar. Denna gång stoppar vi in tummen under kragen vid ukes nacke, och vänder runt uke i riktning mot den utsträckta armen. När uke kommer runt i vad som uppfattas som återfunnen balans, fälls man istället bakåt genom kraggreppet och den sträckta armen som gör det omöjligt att samla sig. Denna teknik är ett exempel på hur vi kan nyttja den ”flyktväg” vi kan locka uke att ta (eller som uke ibland försöker slinka igenom) såväl vid sakyō som kaitennage. Nu är vi bättre rustade!

Vi ska fördjupa oss än mer i den ōyōwaza som finns bevarad och systematiserad vid kommande tillfällen.