Sandankai sankyō och vikten av att vara säker vad man undervisar

Det finns en teknik jag kommer väl ihåg från min första längre period hos Kobayashi-sensei, och det var hur han gjorde sankyō från shōmen uchi vid ett antal tillfällen.

Istället för att direkt möta och skära ner ukes arm på vanligt manér började han att med den mötande handen glida mot och greppa tag i ukes fyra fingrar. Sedan gjorde han en cirkel utåt för att vrida ukes tegatana mot sig. Nästa steg var att fortsätta med en likadan cirkel till men då byta till att greppa med den andra handen och ställa sig i gyaku hanmi. Sedan gick handen nästan ett varv till då han med fast sankyō-fattning kunde få kontroll över ukes hela arm, axel och centrum, och därmed fullborda en nedvändning av ukes kropp inför den sista nedläggningen. Om man helt sonika inte adderar ytterligare grepp utan fullbordar tekniken med stående osae kan man t.o.m. få en i mångt och mycket helt “ensidig” sankyō som är svår för uke att hänga med i.

Dessa tre loopar, tre steg, sandankai, för sankyō är ett exempel på en till synes komplicerad, men egentligen mycket enkel teknikapplikation så typisk för Kobayashi-sensei. Tekniken smyger sig på uke utan att direkt gå på mål. Kontrollen börjar vid ukes fingar, sedan genom tegatana tar den kontrollen vidare till armbåge, axel och till sist ukes hela mittlinje. Den är lekfull, tillika effektiv och något som för mig visat på en viktig aspekt av vår undervisning.

För det som ofelbart skedde när han instruerade detta, i synnerhet på läger utomlands, men också på någon av alla turer vi tagit till platser han frekventerade mer sällan i Tokyo-området, var att de allra flesta försökte göra detta med endast två “loopar”. Det var som att något inte nådde fram utan eleverna var helt och hållet inne på att gå direkt på sankyō-fattningen i gyaku hanmi, utan tålamod att låta tekniken ha sin gång. Varje enskilt steg hade en specifik funktion, och genom att göra de två första till ett enda steg tappar man vitsen med just detta utförandet.

Därför blev detta en viktig teknik att gå igenom noggrant på vårt pass denna vecka men inte av rent aikidomässiga skäl, utan snarast pedagogiska. Den belyser så väl varför förutfattade meningar, och ryggmärgskänsla för hur man ska göra, kan leda fel. Har man inte tid att förstå de finare detaljerna kan vilken teknik som helst framstå som ologisk, men man kanske inte ens har gjort de steg som undervisades. Än värre blir det när man sedan försöker undervisa dessa missuppfattningar vidare och berätta vad den store sensein visade…

Det gäller med andra ord att vara noggrann med att titta på läraren visar, men också för läraren att veta precis vad de faktiskt försöker undervisa! Det sistnämnda är var vi har vår kanske största utmaning inom aikido nuförtiden.

Ryōkatadori och stegen till kontroll

Ryōkatadori har en förutsättning som är närmast unik för våra anfallsformer. Vi hamnar nämligen närmre varandra än i de flesta andra fall, och utan en kontaktpunkt på en distans likt i ushiro katate kubijime där handledsgreppet är vad en aikidōka normalt är bekväm att arbeta med.

Istället gör greppet i vardera axel att vi hamnar i en position som är mer som i jūdō,. Men då aikidō inte är jūdō behöver vi skapa förutsättningarna för aiki. Greppet är till sin natur inte heller lika kontrollerbart som när det sker i handleden, och utgår inte träningen från en flytande form där vi kan smälta samman med attacken innan den är helt fullbordad, hamnar vi lätt i klistret.

För våra grundtekniker (ikkyō o.s.v.) är den inledande rörelsen av yttersta vikt för att skapa de förutsättningar vi behöver, och ryggmärgen säger ofta att vi kan göra som i katadori, och plocka en arm för att applicera en teknik på. Men då det alltid är en annan arm i vägen, och uke dessutom med båda armar får en helt annan balans och kontroll, är det inte möjligt utan synnerlig medgörlighet.

Kobayashi-sensei, som normalt genomför tekniker utan att använda atemi (som dock kan instrueras på djupet separat, men mer om detta vid annat tillfälle), gör därför detta i två steg. Låt oss beskriva det ifrån en hanmi med höger fot fram hos nage, och därmed vänster hos uke.

Det första innebär att vi kliver bakåt med höger ben, samtidigt som vi lägger vänsterhanden mot ukes vänstra armveck. Höger arm sträcker vi samtidigt bakåt. Detta skapar en dragande rörelse snett framåt vänster för uke ut genom dennes armbåge, utan att kunna hämta fullt stöd från nages axel.

Sedan vrider vi den utsträckta högerarmen över axelgreppet och tar tag i handryggen på ukes högra arm, samtidigt som vi kliver bakåt med vårt eget vänsterben och sträcker ut vänster arm bakåt. Två mycket snarlika steg alltså; ett för att uke ska börja rotera sin höft och obevekligt förlora viss balans framåt. Ett för att vända på det hela, få ukes hållning att brytas en smula, och ta kontroll över en arm.

Sist men inte minst var det ju detta med närheten. När vi greppat tag om ukes handrygg behöver vi skapa en smula distans, och med just ikkyō behöver vi endast göra smärre justeringar när vi vänder över armen på uke, där den främre foten flyttas något utåt för att ändra hanmins riktning.

Uke kommer vändas bort från nage, och kontrollen kommer gå från ukes grepp i axeln, genom yttergränserna av dennes centrum, och vidare ut i den sträckta armen. Att nage håller sina armar obändliga är här av synnerlig vikt för att inte krympa distansen å det minsta. Nobashite!

Sedan finns förstås andra lösningar, i synnerhet för övriga tekniker, men vad vi vill se vid exempelvis examination av våra grundtekniker på kyūnivå är allra minst att man har förstått hur just denna ingång fungerar.

Katadori menuchi, och lösningar för smidiga och eleganta grundtekniker

Grepp om axel med attack mot huvudet, katadori menuchi, kan göras på en rad olika sätt.
Kobayashi Dojo inleder den vanligen med att uke greppar nages axel och att de båda sedan möts möts på mitten i menuchi-rörelsen och försvaret därav. Där går sedan startskottet, om vi kan få kalla det så.

I många fall kan man se den övas som ett regelrätt anfall som nage smälter samman med. Men tanken med detta grundläggande möte förklarade Kobayashi-sensei på ett djupare sätt än så. Det reflekterar också att nage kan initiera och leda fram reaktionen hos uke att sätta upp sin tegatana. Utan att välja blir därför mötet på mitten en naturlig awaseform som övar såväl tidig som sen sammansmältning, skulle så behövas när detta görs i mer fria former, i jiyūwaza. Kobayashi-sensei har ju många gånger påtalat just vikten av att såväl kihon som jiyū måste hänga samman, att grundformerna måste komma till liv och vara förståeliga även under press.

Vi inleder med ikkyō omote, som jag har ett mer komplicerat förhållande till än med många andra tekniker. Att vi tränar att göra tekniken såväl på menuchi-armen som på katadori-armen är inga konstigheter. Men just i ikkyō kan man förhålla sig på olika sätt till hur vi greppar längst ut på ukes arm. Gör vi tekniken på katadori-armen, får vi naturligt ett grepp om handryggen.

Men gör vi ikkyō på menuchi-armen är det inte självklart. Det är lätt att göra den relativt likt shōmen uchi, med tenkan taisabaki först förstås, och faktiskt också med samma känsla som i katate ryōtedori, högt till lågt, som blir högt igen denna gång. Ni som var med vet vad jag menar.

Problemet uppstår när vi har ett axelgrepp i vägen för vår ikkyō…

När vi “övermannar” detta tenderar det att vara svårt att få rätt grepp om ukes handled, på pulssidan, och vi kan istället råka kroka runt på motsatt sida, vilket i sin tur förändrar hur vi rör oss i resten av nedläggningen (gör det inte det staplar vi bara ännu fler misstag på varandra). Vår parabel blir mindre rak, där vårt krokade grepp gör att vi håller oss mer på utsidan av ukes arm. Det är inte vad vi önskar av vår grundform. Ska vi gå vidare med renzokuwaza är det dock hanterbart.

Istället kan man välja att göra ett greppskifte och ta i handryggen, likt vi ofta associerar med nikyō. Det gör att ukes axel vrids framåt och vi kan uppnå en mer korrekt position för vår fortsatta ikkyō. Detta är möjligt även utan skifte, men varken enkelt eller givet. Samtidigt innebär skilftet i grepp en svårighet.

Jag tror att jag föredrar greppet om handryggen som grundform. När det gäller examination är båda godkända förstås, men man behöver visa, i synnerhet på högre nivåer, att man behärskar att genom tekniken ta kontroll över uke på ett rimligt, aikidomässigt vis.

Vi tränade dessutom kotegaeshi och shihōnage. Med snälla ukes, vars grepp glider ur axeln vid rätt tillfälle, är formerna inte svåra. Men det krävs egentligen tydlig atemi för att göra kotegaeshi på menuchi-armen utan att hamna i trubbel. Vi berörde endast hur detta lätt kan ske, och återbesöker denna form vid ett annat tillfälle. Istället gjorde vi den enbart på katadori-armen, och inleder då som om det vore en ikkyō ura. Sedan krävs en smidig handledsrotation in mot den egna magen för att blottlägga ukes underarm på tumsidan, där rätt grepp för kotegaeshi kan appliceras.

Kobayashi-sensei brukar vara synnerligen hård i bedömningen just när elever inte tar rätt inför kotegaeshi, utan fuskar och tar på underarmens ovansida. Så vi övar att hitta rätt i rotationen av armen, samt i hur vi justerar vår position och hållning när detta sker. När det klickar är det en synnerligen elegant lösning som är användbar i en rad olika sammanhang!

Efter kotegaeshi kom som sagt shihōnage, där omote görs på två huvudsakliga vis. Båda syftar till att komma under axelgreppet, INTE menuchi-armen som vi ändå roterar under när vi ska kasta. Ofta syns misstaget att krångla till detta i onödan. Så sikta bara på att undvika att gå in i armen som greppar axeln.

Det vanligaste sättet är att niga ner på ett knä och därmed få en mer fördelaktig position inför det fortsatta kastet. Vi tittade i detalj på exakt vartåt vi ska sikta, och vad som är viktigt för att vi inte ska trassla in oss, utan få en smidig rörelse.

Men det jag bedömer vara det aikidomässigt mest gynnsamma träningssättet är ett annat, nämligen att luta vår mittlinje bort från den greppade axeln innan vi ska in under ukes arm. På så vis kan vi få ett annat perspektiv på var uke har en öppning, och dessutom bibehålla en koppling i axelgreppet, som vi nyttjade även i vår sista teknik, kaiten osae.

Det är ju trots allt aiki som är vår huvudprincip, och tappar vi kontakten, upphör övningen i detta.

Katate ryōtedori, lågt, högt och betydelsen av kokyū

Katate ryōtedori , eller morotedori som det också kallas, är så mångfacetterad och utmanande att den skulle kunna hävdas vara en av de mest givande anfallsformerna vi tränar. 

Uke greppar med två händer om nages handled och underarm. I grundform försöker uke kontrollera armens utsida, den med tegatana, men variationer förekommer också.

Det som alltid måste dyka upp i tanken när man tränar katate ryōtedori är det som Kobayashi-sensei först lärde mig; “lågt till högt, högt till lågt“. Det är en grundregel som beskriver hur vi kan ta kontroll över ukes mittlinje, och se till att dennes stabilitet i höfterna sätts ur spel. Eller sagt med andra ord, att uke inte längre tillåts hämta kraft ur höftstabiliteten.

Tenkan taisabaki inleder, och med lågt till högt kan vi applicera t.ex. en ikkyō på “ai hanmi-armen”. Med högt till lågt kan vi istället koncentrera oss på “gyaku hanmi-armen”. 

Men allra mest fundamentalt för många är förstås kokyūhō. Det leder oss in på syftet med denna övning, vars namn ger oss en tydlig ledtråd. Kokyū, en term som i sin mest basala form indikerar andning, men som inte bör reduceras till just detta. Snarare är det en term som bör förstås som något mycket större, att förmå integrera med (en anfallande) kraft. Detta kan vi elaborera vid ett senare tillfälle, men som detta är även kokyūnage en term vi bättre kan förstå.  Att kasta enbart genom att smälta samman med en kraft. Eller som Kobayashi-sensei dessutom lade till i definitionen, utan att applicera ytterligare grepp. Som kuriosa kan också sägas att det vi idag generellt kallar kokyūhō faktiskt benämndes som kokyūnage förr i tiden.

Kokyūhō tränar vi i sin mest grundläggande form genom att glida in på ukes flank och vända vår hanmi 180 grader, innan vi i samband med att vi höjer våra armar, tar plats höft mot höft och spärrar ukes ena ben från att fly bakåt när vi kastar.

Men vi tränar också en mer “modern” variant, där vi, utan att vända oss helt, istället korsar våra ben för att direkt kunna glida djupare in på plats. Den ska dock i allt väsentligt fylla samma funktion som vår tidigare grundteknik. Att träna denna innan man förstått den mest grundläggande formen kan dock göra att man inte får med samma fundamenta. Ett vanligt symptom är t.ex. att man frestas att använda annat än den greppade armen för att kasta, och försöker knuffa med den andra. Det är att helt missa poängen!

Det vi övar med kokyūhō är kokyū-ryoku, kokyū-kraft. Det gör vi visserligen alltid skulle man kunna hävda, men i synnerhet så med kokyūhō som ger oss ett ramverk som tillåter oss fokusera i alla led på att hitta rätt.

Men ovanstående övningar är blott trubbiga instrument. Instrument vi visar kompetens inom vid examination, även upp på högre dangradsnivå, men där en förmåga utöver detta bör gå att skönja på de högsta graderna. För när kokyū-ryoku tilltar, kan också övningen utvecklas, till en enklare men svårare nivå. Enklare till det yttre, svårare i det inre.

En högre form tränas nämligen också, och under min första längre period i Japan var det inte sällan föremål för intensiva studier efter ordinarie pass, med de mest engagerade, intresserade, hungriga efter mer. Samma utövare som ofta även sitter kvar länge och nöter zagi kokyūhō. Kobayashi-sensei var ofta där och vägledde. Till sitt yttre ser det mest ut som att vi med än enklare steg helt enkelt vänder våra armar över uke, som en våg som inte går att värja sig mot. Till det inre känns en direkt koppling till ukes centrum, ett tryck som inte släpper, samtidigt som rörelsen hos nage, kontrollen över ukes centrum genom greppet, är mycket svårt att motstå. Det är som en naturkraft som sveper över uke. I detta är betydelsen av enskilda detaljer mindre viktig.

Vi avslutade med att känna på detta sätt att träna, men det är viktigt att poängtera att det till viss del är dömt att misslyckas, att vara närmast ouppnåeligt innan många, många försök passerat. Det är inte något jag anser vara nedslående. Det bör istället ses som upplyftande att utveckling långt bortom horisonten finns att sträva efter.

Yokomen uchi​, awase och kakarigeiko

Yokomen uchi utför vi med den bakre handen, med ett kliv in från ai hanmi-position. Det betyder att uke roterar sin höft, till skillnad från hur vi utför shōmen uchi.

När vi tränar yokomen uchi får vi ett utmärkt tillfälle att upprepa en av aikidons fundamentala principer, nämligen awase och en grundläggande distinktion från begreppen i flera andra budoarter.

Jag hör ibland det pratas om go no sen, sen no sen o.s.v. vilket är en terminologi som vid ett första ögonkast kan te sig rimlig för aikido, men där vi istället har just awase, mötet där vi smälter samman med vår partners kraft. Jag skulle t.o.m. gå så långt som att säga att de tidigare nämnda begreppen kan gå i direkt klinch med vår pedagogik, och därför bör undvikas. Såväl Osensei som flera av hans mest namnkunniga elever har uttryckt likartad argumentation, men det är kunskap som verkar ha försvunnit med tiden, och som vi behöver bevara om vi skall kunna hävda aikidons särart.

Det är dock enkelt även för den nyaste av nybörjare att komma igång och träna. När uke höjer sin bakre arm för att inleda en yokomen-attack, höjer samtidigt nage armarna framför sig på ikkyō undō-vis. Det bör övas synkroniserat, för att närmast upplösa kausaliteten. Övningen bara uppstår hos båda parter samtidigt. Det är samma princip som vi använder i såväl ken som jo awase. Då är vi sammankopplade med varandra redan från första rörelsen, något som resten av tekniken förstås sedan ska förvalta.

Just samtidigheten är något Kobayashi-sensei alltid påpekat som starten på awase-träningen. Utan att öva den kan vi aldrig förstå awase. Vi försöker bara hinna reagera. Speglar vi istället varandra i tid och rum, ja t.o.m. i tanke, kan vi harmoniera och vägleda.

Med yokomen uchi speglar vi även efterföljande rörelse. När uke kliver fram för att attackera, kliver nage bakåt samtidigt som vi låter tegatana på den attackerade sidan möta och skära ner. Vi kan också, som vi kanske än oftare gör, välja att blockera, och glider då snett framåt mot attacken innan den når full kraft.

Shihōnage fick inleda teknikträningen, och det är en teknik som Kobayashi-sensei genomför med en lätthet som var extra slående för mig under min första träningsperiod hos honom. Vi arbetar med att bibehålla och leda vidare den inledande armutsträckningen från mötet med attacken, lyfta ukes arm rakt upp, rotera och hugga ner likt ett svärd. Se till att greppa korrekt så att ukes armbåge hamnar ovanför handleden innan kastet. Det sätter överarmens baksida i maximal sträckning och gör det som allra svårast att kontra, samtidig som det ger god koppling till ukes kroppscentrum när armbågen inte tillåts hänga löst, utan pekar uppåt.

Med ikkyō arbetade vi på det blockerande mötet, samt att få till rätt grepp på ukes handleds pulssida när ikkyōn närmar sig fullbordande innan den sista nedläggningen sker. Det handlar bl.a. om att vara tålmodig innan man sluter sin yttre hand. Detta är absolut grund, men möjliga undantag finns. Vi återkommer till dessa vid andra pass.

Sist på tisdagen övade vi kaitennage. Uchi kaitennage närmare bestämt. Vi blockerar likt i ikkyō och skär sedan ner ukes arm till vår ytterhand så att den kan sträckas utåt. En av de viktiga poängerna var här att sträva efter att göra rotationen närmare ukes hand, med fötterna ihop, snarare än att ta stora kliv nära ukes kropp och därmed rotera mer under ukes armbåge. Detta korrelerar för övrigt med hur vi gör det i hanmi handachiwaza, där vi också behöver arbeta närmare handen när vi roterar på knäna, för att inte tappa kontakten med uke.

På torsdagen fortsatte vi med kakarigeiko, då vi kunde dela in oss med två uke på en nage. Återigen enkom från yokomen-attack, men med ett intensivare flöde såsom träningsformen påbjuder, där vi återbesökte shihōnage, men också arbetade med tenbinnage (udekimenage), iriminage och kotegaeshi.

När det gäller träning av friare eller mer intensivt slag, som jiyu- eller kakarigeiko, påtalar Kobayashi-sensei vikten av att kunna uppvisa att man förmår att applicera grundformerna. Men det gäller att välja rätt, eller snarast att få en lämplig form att manifestera! Vilken ingång? Omote eller ura?  Hur väl lyckas man anpassa sig till flödet i attackerna, och kanske även variationen i intensitet?

Inom shuhari innebär detta att vi vänjer oss så pass vid formerna att vi kan lägga dem närmre ryggmärgen, och påbörja processen att frigöra oss från dem.

Ett naturligt avslut blev samtliga sju ken awase samt ki musubi no tachi. För den intresserade kan nämnas att ki musubi och awase ju egentligen är samma sak. Såväl Osensei som flera av hans elever har använt termerna utbytbart. Ki musubi innebär ju att vi knyter samman våra krafter, alltså essentiellt samma som awase.

Shōmen uchi, hanmi handachiwaza och relationen till ken

Påsklovsveckan bjuder på shōmen uchi, en attack som Kobayashi Dojo genomför framåtglidande, inte med ett steg. Det är en viktig distinktion då det innebär att höften på uke inte roterar med attacken.

Att aikidon är sprungen ur rörelser med svärd kan göras synnerligen tydligt när vi tränar shōmen uchi i hanmi handachiwaza. Kobayashi Dojo undervisar nämligen ken suburi även som zagi, alltså sittande. När man tränar raka hugg, i rörelse framåt och bakåt (zengo no idō), behöver man använda all sin förmåga för att göra det smidigt, och i synnerhet när Kobayashi-sensei insisterar på att göra det med kaiten, en rotation mellan varje hugg. Tillsammans med sittande shihōgiri är det nyttig träning som lär en att röra sig på samma stabila, exakta men samtidigt fria sätt som är nyckeln till att lyckas med just shōmen uchi i hanmi handachiwaza.

Vi börjar med ikkyō omote, där vi inledningsvis möter attacken på samma sätt som vi höjer svärdet inför ett hugg, d.v.s. rakt uppåt utan att skjuta höften framåt. Främre arm och ben lyfts här samtidigt. Att vara kompakt och stabil hjälper oss sedan att divergera attacken snett ned åt sidan för att sluta greppet om ukes handled först när vi når pulssidan.

När vi gör ura flyttar vi istället det bakre benet framåt, men utan att låta den initialt mötande handen flytta sig nämnvärt. Den instabilitet vi får jämfört med omote är inget problem med tanke på den rotation vi ändå avser göra. Den hand som möter armbågen håller vi sträckt genom vändningen så att uke inte kommer onödigt nära vårt centrum och tar oss ur balans. Vi rör oss återigen som en kompakt enhet, med stabilitet i alla moment, utan onödiga utsvängningar, eller som vi uttrycker det på japanska; “muda na ugoki o shinai“.

Detta är absolut kihon, och något vi behöver nöta idogt för att bemästra. Många alternativa lösningar kan ses på samma teknik, men de är inte sällan sprungna ur bristande kunskap.

Vi arbetade också vidare med kotegaeshi samt sankyōnage, den sistnämnda en favorit hos Kobayashi-sensei. Båda inleds med en kaiten taisabaki, om än med olika vinkel samt olika grepp. Gemensamt är att de kräver stor medvetenhet om korrekt avstånd till uke för att bibehålla balans och kontroll. Dessutom avslutas de båda kasten med att man sätter upp en fot, likt när man gör ken suburi sittande, såsom det anstår en ståtlig samuraj.

Detta är också ett lysande exempel på att aikidons hemligheter gömmer sig helt öppet i dess grunder. För det är först när man känner till dessa specifika utföranden, vår kihon, samt relationen, riai, mellan ken och taijutsu, som vi kan se de röda trådar som får allt att hänga ihop och bli mer logiskt.

Denna vecka var det genom att om och om igen återkomma till just vår ken suburi i zagi, såväl zengo no idō som shihōgiri, som kunde vi arbeta oss fram till en ny nivå av förståelse och inte minst förmåga i hanmi handachiwaza.

Påsklov och terminsavslutning för barnträningen

Vecka 14 är det påsklov, och barnträningen gör då sedvanligt uppehåll.

Vuxna tränar som vanligt, men med justerad tid torsdag från 18.30-20.00.

För barnträningen har vi också terminsavslutning med graderingar torsdag den 30 maj. Familj, släkt eller vänner är hjärtligt välkomna att titta på, i mån av plats.

Katatedori, tai no tenkan och aiki age

Veckans tema är katatedori, eller gyakuhanmi katatedori som vi ibland förtydligar i kontrast till aihanmi katatedori. Det sistnämnda är i mångt och mycket en greppform som vi lämnar bakom oss efter nybörjarstadiet, för att fokusera på gyakuhanmi. Därmed har katatedori blivit synonymt med just gyakuhanmi-varianten.

Träningen har fokuserat på först och främst tai no tenkan, att vända kroppen korrekt. Det är lätt att hamna i en roterande rörelse, där vi ritar stora cirklar, såväl med armar som med ben. Det ses på alla nivåer, från nya till långtida tränande. Men det är ineffektivt, då man ofta rör sig över sin egen höftled, istället för att rotera i kroppens mittlinje. Man blir instabil och långsam, för att bara nämna några nackdelar.

Därför försöker jag alltid förmedla vad jag vill minnas vara mitt första tips från Kobayashi-sensei kring just tai no tenkan, eller tenkan tai sabaki i allmänhet. “Vänd dig och dra ett streck med foten”. Något i den stilen sa han, men exakta orden kan kvitta. Innebörden var just att vända kroppen först, något som kräver att vi absorberar greppets kraft tydligt till vårt centrum, istället för att svinga oss runt den. Sedan drar vi foten, som nu är främst, rakt bakåt. Det gäller därmed också att välja sin riktning med noggrannhet. Först när man behärskar detta kan man röra sig mer fritt. Kobayashi-sensei klarar förstås detta obehindrat, men det kan för ett otränat öga göra att man går direkt på hans yttre form utan att förstå den inre, utan att förstå vägen dit. Shuhari ni vet…

Nåväl, från tai no tenkan, går vi direkt till en rörelse åt motsatt håll, aiki age. Detta “aikilyft” eller “aikihöjning” är vad vi gör t.ex. i tenchinage när den ena armen går uppåt, mot himlen, eller i zagi kokyūhō när vi gör samma sak med båda armar. Vi absorberar greppets kraft och vänder den uppåt, ut genom ukes armbåge vilket ger kontroll över dennes centrum. Det är frestande att fokusera på att sätta kraft i tegatana, men det måste vi inte. Det kan snarast vara en fördel att helt låta handen slappna av eller t.o.m. knytas, då ukes grepp inte sällan ändå uppmuntrar fingrarna att slutas. Känslan blir att vi projicerar kraft ut genom handleden, genom ukes underarm som sitter som förenad med vår egen.

Detta är faktiskt en av de viktigaste övningarna vi har för att stärka vår kokyū-ryoku, förmågan att naturligt koordinerat applicera aiki, sammansmältningen och kontrollen av krafter. Så öva ofta och fokuserat för att hitta rätt!

Med aiki age får vi en ingång som kan bli mycket mer direkt, och omgående bryta ukes balans. Men vi övade också att applicera aiki age efter tai no tenkan. I kombination öppnar dessa två fundamentala rörelser stora möjligheter att styra kraften dit vi vill, och inte minst när vi vill. Så de är i högsta grad med i allt från grund till fritt, från kata- till jiyūgeiko.

Känslan i dessa vändningar och rotationer kan med fördel också övas på egen hand mellan passen, för att göra dem till en mer naturlig del av vårt rörelsemönster. Men det blir förstås inte aiki utan en partner.

Yatte mimashō! Prova och se!