Terminsslutet är en tid av sammanfattning. Vad har vi tränat, vad har vi lärt oss, hur har vi utvecklats.
Det för mina tankar till denshō (伝承), ett begrepp som vi använder inom budo när vi pratar om vår arts överföring från lärare till elev, från sensei till deshi.
För det är en springande punkt när det gäller traditionell budo i allmänhet, och aikido i synnerhet, att det vi tränar inte bara kan vara egna påfund utan måste vara rotat i vårt ursprung. Detta tillåter i sin tur fortsatt överföring men är också en förutsättning för att med tiden kunna anpassa och utveckla.
Det speglar det så självklara i att vi bara kan lära oss aikido av någon som kan aikido.
Men det speglar också det nödvändiga för varje aikidoka, i synnerhet de med ambitioner att lära ut vår art, i att vara idog med att tillgodogöra sig aikido från en god källa och att aktivt arbeta med att samla in, strukturera och förstå lärdomarna. Det gäller inte bara de tekniska sambanden in i minsta detalj, utan också bredare erfarenheter och insikter från sensei.
Däri kan vi komma tillbaka till det första påståendet, om att bara kunna lära oss aikido från någon som kan aikido. Har vår sensei genomgått en transmission av kunskap, och har sensei som ambition att fortsätta samma tradition? Båda frågorna är viktiga. Vare sig man vill fortsätta göra samma sak eller sätta sin egen prägel på aikidon, bör man först ha de sammanhängande grunderna synnerligen väl genomgångna och förstådda inom den aikido man tränar.
Detta är naturligtvis direkt relaterat till shuhari, läroprocessen inom exempelvis budo och aikido, där det första steget mot att bemästra en art är att strikt öva dess grunder. Det andra innebär att vi frigör oss från formerna och gör dem till våra egna. Den sista fasen innebär att släppa taget och litar till den egna förmågan för vidare utveckling och upptäckter. Men även inom denna slutliga nivå, finns de andra två inneboende. Det betyder att vi bevarar samma trappa vi själva bestigit, för att andra ska kunna gå på samma väg, och det ska vara möjligt att be om råd och ledning framåt av de som vandrat före oss.
Och vi behöver inte ha bråttom att frigöra oss! Vårt graderingssystem är ett pedagogiskt stöd för att genomgå denna process, hela vägen från 6 kyu till 4 dan, där vi slutligen ska visa att vi internaliserat grunderna och förmår börja applicera dem med skönjbar kokyū-ryoku.
Kobayashi-sensei gör detta synnerligen klart i sitt sätt att förklara och instruera på alla nivåer, och ett särskilt ljus gick upp för mig första gången jag upplevde hur han stöttade elever med 6-7 dan i jiyūwaza. Sensei knådade dem i vad han uppfattade som uppenbara områden för utveckling, långt över vad de som skulle examineras för dangrader fick som återkoppling, men samtidigt genom att återknyta till helt basala detaljer i grundteknikerna. Syftet är ju att allt ska hänga samman och återspegla den nivå de representerade. Inspirerande var bara förnamnet, och minnet är lika levande idag över ett kvarts sekel efteråt!
Men vare sig man står som elev eller lärare på mattan är det viktigt att kontinuerligt ställa frågor kring vad vi gör, hur vi gör det och varför, både vad gäller enskilda former och hur de olika områdena i träningen hänger ihop. Gör vi inte det kan vi inte fördjupa oss i aikidons mysterier, hur mycket vi än tränar, och hur snitsiga vi än blir på det vi gör. Då bör vi kanske heller inte erhålla höga grader, för att inte tala om att instruera eller examinera. Är det vi gör ens aikido?
Fundera gärna över vad din egen syn är på denshō inom aikido, och hur det påverkar ditt utövande och vilka krav du ställer på dig själv och din egen sensei.
Min uppfattning är att aikidons överlevnad hänger på att vi tar denshō på största allvar, och med både självdistans och ödmjukhet frågar oss hur vi faktiskt tränar, överför kunskap och erfarenheter, vad vi har för källor, och hur vi förvaltar aikidon.