Veckans tema är katatedori, eller gyakuhanmi katatedori som vi ibland förtydligar i kontrast till aihanmi katatedori. Det sistnämnda är i mångt och mycket en greppform som vi lämnar bakom oss efter nybörjarstadiet, för att fokusera på gyakuhanmi. Därmed har katatedori blivit synonymt med just gyakuhanmi-varianten.
Träningen har fokuserat på först och främst tai no tenkan, att vända kroppen korrekt. Det är lätt att hamna i en roterande rörelse, där vi ritar stora cirklar, såväl med armar som med ben. Det ses på alla nivåer, från nya till långtida tränande. Men det är ineffektivt, då man ofta rör sig över sin egen höftled, istället för att rotera i kroppens mittlinje. Man blir instabil och långsam, för att bara nämna några nackdelar.
Därför försöker jag alltid förmedla vad jag vill minnas vara mitt första tips från Kobayashi-sensei kring just tai no tenkan, eller tenkan tai sabaki i allmänhet. “Vänd dig och dra ett streck med foten”. Något i den stilen sa han, men exakta orden kan kvitta. Innebörden var just att vända kroppen först, något som kräver att vi absorberar greppets kraft tydligt till vårt centrum, istället för att svinga oss runt den. Sedan drar vi foten, som nu är främst, rakt bakåt. Det gäller därmed också att välja sin riktning med noggrannhet. Först när man behärskar detta kan man röra sig mer fritt. Kobayashi-sensei klarar förstås detta obehindrat, men det kan för ett otränat öga göra att man går direkt på hans yttre form utan att förstå den inre, utan att förstå vägen dit. Shuhari ni vet…
Nåväl, från tai no tenkan, går vi direkt till en rörelse åt motsatt håll, aiki age. Detta “aikilyft” eller “aikihöjning” är vad vi gör t.ex. i tenchinage när den ena armen går uppåt, mot himlen, eller i zagi kokyūhō när vi gör samma sak med båda armar. Vi absorberar greppets kraft och vänder den uppåt, ut genom ukes armbåge vilket ger kontroll över dennes centrum. Det är frestande att fokusera på att sätta kraft i tegatana, men det måste vi inte. Det kan snarast vara en fördel att helt låta handen slappna av eller t.o.m. knytas, då ukes grepp inte sällan ändå uppmuntrar fingrarna att slutas. Känslan blir att vi projicerar kraft ut genom handleden, genom ukes underarm som sitter som förenad med vår egen.
Detta är faktiskt en av de viktigaste övningarna vi har för att stärka vår kokyū-ryoku, förmågan att naturligt koordinerat applicera aiki, sammansmältningen och kontrollen av krafter. Så öva ofta och fokuserat för att hitta rätt!
Med aiki age får vi en ingång som kan bli mycket mer direkt, och omgående bryta ukes balans. Men vi övade också att applicera aiki age efter tai no tenkan. I kombination öppnar dessa två fundamentala rörelser stora möjligheter att styra kraften dit vi vill, och inte minst när vi vill. Så de är i högsta grad med i allt från grund till fritt, från kata- till jiyūgeiko.
Känslan i dessa vändningar och rotationer kan med fördel också övas på egen hand mellan passen, för att göra dem till en mer naturlig del av vårt rörelsemönster. Men det blir förstås inte aiki utan en partner.
Yatte mimashō! Prova och se!