Påsklovsveckan bjuder på shōmen uchi, en attack som Kobayashi Dojo genomför framåtglidande, inte med ett steg. Det är en viktig distinktion då det innebär att höften på uke inte roterar med attacken.
Att aikidon är sprungen ur rörelser med svärd kan göras synnerligen tydligt när vi tränar shōmen uchi i hanmi handachiwaza. Kobayashi Dojo undervisar nämligen ken suburi även som zagi, alltså sittande. När man tränar raka hugg, i rörelse framåt och bakåt (zengo no idō), behöver man använda all sin förmåga för att göra det smidigt, och i synnerhet när Kobayashi-sensei insisterar på att göra det med kaiten, en rotation mellan varje hugg. Tillsammans med sittande shihōgiri är det nyttig träning som lär en att röra sig på samma stabila, exakta men samtidigt fria sätt som är nyckeln till att lyckas med just shōmen uchi i hanmi handachiwaza.
Vi börjar med ikkyō omote, där vi inledningsvis möter attacken på samma sätt som vi höjer svärdet inför ett hugg, d.v.s. rakt uppåt utan att skjuta höften framåt. Främre arm och ben lyfts här samtidigt. Att vara kompakt och stabil hjälper oss sedan att divergera attacken snett ned åt sidan för att sluta greppet om ukes handled först när vi når pulssidan.
När vi gör ura flyttar vi istället det bakre benet framåt, men utan att låta den initialt mötande handen flytta sig nämnvärt. Den instabilitet vi får jämfört med omote är inget problem med tanke på den rotation vi ändå avser göra. Den hand som möter armbågen håller vi sträckt genom vändningen så att uke inte kommer onödigt nära vårt centrum och tar oss ur balans. Vi rör oss återigen som en kompakt enhet, med stabilitet i alla moment, utan onödiga utsvängningar, eller som vi uttrycker det på japanska; “muda na ugoki o shinai“.
Detta är absolut kihon, och något vi behöver nöta idogt för att bemästra. Många alternativa lösningar kan ses på samma teknik, men de är inte sällan sprungna ur bristande kunskap.
Vi arbetade också vidare med kotegaeshi samt sankyōnage, den sistnämnda en favorit hos Kobayashi-sensei. Båda inleds med en kaiten taisabaki, om än med olika vinkel samt olika grepp. Gemensamt är att de kräver stor medvetenhet om korrekt avstånd till uke för att bibehålla balans och kontroll. Dessutom avslutas de båda kasten med att man sätter upp en fot, likt när man gör ken suburi sittande, såsom det anstår en ståtlig samuraj.
Detta är också ett lysande exempel på att aikidons hemligheter gömmer sig helt öppet i dess grunder. För det är först när man känner till dessa specifika utföranden, vår kihon, samt relationen, riai, mellan ken och taijutsu, som vi kan se de röda trådar som får allt att hänga ihop och bli mer logiskt.
Denna vecka var det genom att om och om igen återkomma till just vår ken suburi i zagi, såväl zengo no idō som shihōgiri, som kunde vi arbeta oss fram till en ny nivå av förståelse och inte minst förmåga i hanmi handachiwaza.