Katate ryōtedori , eller morotedori som det också kallas, är så mångfacetterad och utmanande att den skulle kunna hävdas vara en av de mest givande anfallsformerna vi tränar.
Uke greppar med två händer om nages handled och underarm. I grundform försöker uke kontrollera armens utsida, den med tegatana, men variationer förekommer också.
Det som alltid måste dyka upp i tanken när man tränar katate ryōtedori är det som Kobayashi-sensei först lärde mig; “lågt till högt, högt till lågt“. Det är en grundregel som beskriver hur vi kan ta kontroll över ukes mittlinje, och se till att dennes stabilitet i höfterna sätts ur spel. Eller sagt med andra ord, att uke inte längre tillåts hämta kraft ur höftstabiliteten.
Tenkan taisabaki inleder, och med lågt till högt kan vi applicera t.ex. en ikkyō på “ai hanmi-armen”. Med högt till lågt kan vi istället koncentrera oss på “gyaku hanmi-armen”.
Men allra mest fundamentalt för många är förstås kokyūhō. Det leder oss in på syftet med denna övning, vars namn ger oss en tydlig ledtråd. Kokyū, en term som i sin mest basala form indikerar andning, men som inte bör reduceras till just detta. Snarare är det en term som bör förstås som något mycket större, att förmå integrera med (en anfallande) kraft. Detta kan vi elaborera vid ett senare tillfälle, men som detta är även kokyūnage en term vi bättre kan förstå. Att kasta enbart genom att smälta samman med en kraft. Eller som Kobayashi-sensei dessutom lade till i definitionen, utan att applicera ytterligare grepp. Som kuriosa kan också sägas att det vi idag generellt kallar kokyūhō faktiskt benämndes som kokyūnage förr i tiden.
Kokyūhō tränar vi i sin mest grundläggande form genom att glida in på ukes flank och vända vår hanmi 180 grader, innan vi i samband med att vi höjer våra armar, tar plats höft mot höft och spärrar ukes ena ben från att fly bakåt när vi kastar.
Men vi tränar också en mer “modern” variant, där vi, utan att vända oss helt, istället korsar våra ben för att direkt kunna glida djupare in på plats. Den ska dock i allt väsentligt fylla samma funktion som vår tidigare grundteknik. Att träna denna innan man förstått den mest grundläggande formen kan dock göra att man inte får med samma fundamenta. Ett vanligt symptom är t.ex. att man frestas att använda annat än den greppade armen för att kasta, och försöker knuffa med den andra. Det är att helt missa poängen!
Det vi övar med kokyūhō är kokyū-ryoku, kokyū-kraft. Det gör vi visserligen alltid skulle man kunna hävda, men i synnerhet så med kokyūhō som ger oss ett ramverk som tillåter oss fokusera i alla led på att hitta rätt.
Men ovanstående övningar är blott trubbiga instrument. Instrument vi visar kompetens inom vid examination, även upp på högre dangradsnivå, men där en förmåga utöver detta bör gå att skönja på de högsta graderna. För när kokyū-ryoku tilltar, kan också övningen utvecklas, till en enklare men svårare nivå. Enklare till det yttre, svårare i det inre.
En högre form tränas nämligen också, och under min första längre period i Japan var det inte sällan föremål för intensiva studier efter ordinarie pass, med de mest engagerade, intresserade, hungriga efter mer. Samma utövare som ofta även sitter kvar länge och nöter zagi kokyūhō. Kobayashi-sensei var ofta där och vägledde. Till sitt yttre ser det mest ut som att vi med än enklare steg helt enkelt vänder våra armar över uke, som en våg som inte går att värja sig mot. Till det inre känns en direkt koppling till ukes centrum, ett tryck som inte släpper, samtidigt som rörelsen hos nage, kontrollen över ukes centrum genom greppet, är mycket svårt att motstå. Det är som en naturkraft som sveper över uke. I detta är betydelsen av enskilda detaljer mindre viktig.
Vi avslutade med att känna på detta sätt att träna, men det är viktigt att poängtera att det till viss del är dömt att misslyckas, att vara närmast ouppnåeligt innan många, många försök passerat. Det är inte något jag anser vara nedslående. Det bör istället ses som upplyftande att utveckling långt bortom horisonten finns att sträva efter.