Ryōkatadori har en förutsättning som är närmast unik för våra anfallsformer. Vi hamnar nämligen närmre varandra än i de flesta andra fall, och utan en kontaktpunkt på en distans likt i ushiro katate kubijime där handledsgreppet är vad en aikidōka normalt är bekväm att arbeta med.
Istället gör greppet i vardera axel att vi hamnar i en position som är mer som i jūdō,. Men då aikidō inte är jūdō behöver vi skapa förutsättningarna för aiki. Greppet är till sin natur inte heller lika kontrollerbart som när det sker i handleden, och utgår inte träningen från en flytande form där vi kan smälta samman med attacken innan den är helt fullbordad, hamnar vi lätt i klistret.
För våra grundtekniker (ikkyō o.s.v.) är den inledande rörelsen av yttersta vikt för att skapa de förutsättningar vi behöver, och ryggmärgen säger ofta att vi kan göra som i katadori, och plocka en arm för att applicera en teknik på. Men då det alltid är en annan arm i vägen, och uke dessutom med båda armar får en helt annan balans och kontroll, är det inte möjligt utan synnerlig medgörlighet.
Kobayashi-sensei, som normalt genomför tekniker utan att använda atemi (som dock kan instrueras på djupet separat, men mer om detta vid annat tillfälle), gör därför detta i två steg. Låt oss beskriva det ifrån en hanmi med höger fot fram hos nage, och därmed vänster hos uke.
Det första innebär att vi kliver bakåt med höger ben, samtidigt som vi lägger vänsterhanden mot ukes vänstra armveck. Höger arm sträcker vi samtidigt bakåt. Detta skapar en dragande rörelse snett framåt vänster för uke ut genom dennes armbåge, utan att kunna hämta fullt stöd från nages axel.
Sedan vrider vi den utsträckta högerarmen över axelgreppet och tar tag i handryggen på ukes högra arm, samtidigt som vi kliver bakåt med vårt eget vänsterben och sträcker ut vänster arm bakåt. Två mycket snarlika steg alltså; ett för att uke ska börja rotera sin höft och obevekligt förlora viss balans framåt. Ett för att vända på det hela, få ukes hållning att brytas en smula, och ta kontroll över en arm.
Sist men inte minst var det ju detta med närheten. När vi greppat tag om ukes handrygg behöver vi skapa en smula distans, och med just ikkyō behöver vi endast göra smärre justeringar när vi vänder över armen på uke, där den främre foten flyttas något utåt för att ändra hanmins riktning.
Uke kommer vändas bort från nage, och kontrollen kommer gå från ukes grepp i axeln, genom yttergränserna av dennes centrum, och vidare ut i den sträckta armen. Att nage håller sina armar obändliga är här av synnerlig vikt för att inte krympa distansen å det minsta. Nobashite!
Sedan finns förstås andra lösningar, i synnerhet för övriga tekniker, men vad vi vill se vid exempelvis examination av våra grundtekniker på kyūnivå är allra minst att man har förstått hur just denna ingång fungerar.