Aktuellt • ニュース

Veckans tema är katatedori, eller gyakuhanmi katatedori som vi ibland förtydligar i kontrast till aihanmi katatedori. Det sistnämnda är i mångt och mycket en greppform som vi lämnar bakom oss efter nybörjarstadiet, för att fokusera på gyakuhanmi. Därmed har katatedori blivit synonymt med just gyakuhanmi-varianten.

Träningen har fokuserat på först och främst tai no tenkan, att vända kroppen korrekt. Det är lätt att hamna i en roterande rörelse, där vi ritar stora cirklar, såväl med armar som med ben. Det ses på alla nivåer, från nya till långtida tränande. Men det är ineffektivt, då man ofta rör sig över sin egen höftled, istället för att rotera i kroppens mittlinje. Man blir instabil och långsam, för att bara nämna några nackdelar.

Därför försöker jag alltid förmedla vad jag vill minnas vara mitt första tips från Kobayashi-sensei kring just tai no tenkan, eller tenkan tai sabaki i allmänhet. “Vänd dig och dra ett streck med foten”. Något i den stilen sa han, men exakta orden kan kvitta. Innebörden var just att vända kroppen först, något som kräver att vi absorberar greppets kraft tydligt till vårt centrum, istället för att svinga oss runt den. Sedan drar vi foten, som nu är främst, rakt bakåt. Det gäller därmed också att välja sin riktning med noggrannhet. Först när man behärskar detta kan man röra sig mer fritt. Kobayashi-sensei klarar förstås detta obehindrat, men det kan för ett otränat öga göra att man går direkt på hans yttre form utan att förstå den inre, utan att förstå vägen dit. Shuhari ni vet…

Nåväl, från tai no tenkan, går vi direkt till en rörelse åt motsatt håll, aiki age. Detta “aikilyft” eller “aikihöjning” är vad vi gör t.ex. i tenchinage när den ena armen går uppåt, mot himlen, eller i zagi kokyūhō när vi gör samma sak med båda armar. Vi absorberar greppets kraft och vänder den uppåt, ut genom ukes armbåge vilket ger kontroll över dennes centrum. Det är frestande att fokusera på att sätta kraft i tegatana, men det måste vi inte. Det kan snarast vara en fördel att helt låta handen slappna av eller t.o.m. knytas, då ukes grepp inte sällan ändå uppmuntrar fingrarna att slutas. Känslan blir att vi projicerar kraft ut genom handleden, genom ukes underarm som sitter som förenad med vår egen.

Detta är faktiskt en av de viktigaste övningarna vi har för att stärka vår kokyū-ryoku, förmågan att naturligt koordinerat applicera aiki, sammansmältningen och kontrollen av krafter. Så öva ofta och fokuserat för att hitta rätt!

Med aiki age får vi en ingång som kan bli mycket mer direkt, och omgående bryta ukes balans. Men vi övade också att applicera aiki age efter tai no tenkan. I kombination öppnar dessa två fundamentala rörelser stora möjligheter att styra kraften dit vi vill, och inte minst när vi vill. Så de är i högsta grad med i allt från grund till fritt, från kata- till jiyūgeiko.

Känslan i dessa vändningar och rotationer kan med fördel också övas på egen hand mellan passen, för att göra dem till en mer naturlig del av vårt rörelsemönster. Men det blir förstås inte aiki utan en partner.

Yatte mimashō! Prova och se!

Jag har bestämt mig för att försöka sammanfatta utvalda delar av det vi tränat under en vecka, eller t.o.m. ett pass. Framför allt är det som en slags minnesanteckning för er som tränar, men förhoppningsvis finns intresseväckande detaljer även för andra.

Vecka 11 är en bra startpunkt, då vi har tränat munadori. Kobayashi Dojo har nämligen mycket lite av katadori, och greppar också munadori över ena bröstet på höger eller vänster sida, och inte i mitten på keikogins slag. Därmed fyller munadori i mångt och mycket en liknande roll som katadori. I zagi (suwariwaza) examineras det enskilt på dannivå, så också i kombination med menuchi eller i tantodori med grepp om axel och hot med kniv fram- eller bakifrån (mae/ushiro kara tsukeru).

Vi har utforskat endast två tekniker, iriminage och nikyō. Med iriminage var fokus på de olika sätten att hantera munadori. Statiskt eller i flytande form, även med atemi på underarmens insida. Vi tittade närmare på det så viktiga första insteget som är kritiskt såväl i tachiwaza som zagi för att hamna rätt i relation till uke. En viktig punkt som fick ta lite extra tid var också själva avslutet på iriminage. Exakt hur tar vi balansen, och vartåt kastar vi? Ōsensei pratade om “tetsu no wa”, att vi formar en järnring, vilket är ett uttryck för att vi fokuserar vår kraft på insidan av armarna. Men vi använder vi också utsidan, tegatanasidan, och det är inte alltid helt självklart hur vi som nage förflyttar kraft mellan ut- och insida, och även från ukes extremiteter till centrum och tillbaka utåt igen. Ett område som kan ta många år att börja hitta rätt i.

Med nikyō studerade vi hur man behöver röra sig för att komma runt greppet i dräkten och positionera sig för att kunna applicera tekniken korrekt. Både hur och när kroppen behöver anpassa sig för att hitta rätt kontaktyta gentemot ukes L-formade underarm och hand. Vidare tittade vi på tre variationer som Kobayashi-sensei gärna undervisar som en följd. Den första med grepp underifrån, den andra hur vi hanterar en höjd armbåge från uke. Vi avslutade med hur vi kan göra nikyō utan sedvanlig koppling till nages bröst och vi istället tar stöd av vår egen panna.

Då det är jo-månad har vi också gått igenom samtliga jō awase. Nedan finns en film där Hiroaki och Kaho Kobayashi går igenom dem med samtliga av de viktiga punkter jag undervisat. Som jag nämnt är det flera av dessa som ändrats eller missförståtts och det kan vara lite vanskligt att leta material, men den här är utmärkt. Och kom ihåg, det är awase som är i fokus, samtidigheten, synkroniseringen. Det är inget före eller efter, ingen reaktion och motreaktion. Bara sammansmältning av rörelser.